Remissvar Nationella samordnarens förslag

|
Pressmeddelanden
Remissvar från Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR gällande ”Våld i nära relationer- en folkhälsofråga - förslag för ett effektivare arbete” (SOU 2014: 49). 

Sammanfattning
Den Nationella samordnaren kommer med flera viktiga, praktiknära förslag. Dessa behöver kompletteras med en nationell politisk strategi där genus- och maktperspektivet är tydligt. Att arbeta med brottsliga handlingar ur ett folkhälsoperspektiv, vilket föreslås i betänkandet, kräver en tydlig genus- och maktförståelse och ett perspektiv där den som utövar våldet bär ansvaret. I vårt remissvar tar vi också upp att en strategi för universell våldsprevention med genus- och maktperspektiv saknas i betänkandet och att flera av utredningens förslag att bli verkningslösa om inte nationella satsningar görs omgående inom socialtjänsten.

SKR föreslår att operativa samverkansgrupper fokuserar på den våldsutövande mannen eftersom vi i ett nationellt perspektiv ser att de få insatser som riktas emot honom är få, otillräckliga och splittrade.

Vidare anser SKR att de lotsar som föreslås är en överflödig funktion eftersom socialtjänsten i dagsläget redan har funktionen att samordna och följa upp insatser. Istället bör kvinno- och tjejjourernas arbete som stödperson uppgraderas, tydliggöras och avtalas kring. 

Vi motsätter oss att det ska krävas tillstånd enligt HVB-föreskriften för att bedriva skyddat boende eftersom den inte tar hänsyn till de behov som våldsutsatta kvinnor och barn har. En tillståndsprövning innebär inte per automatik kvalitetsutveckling utan kommer snarare leda till att mångårig kunskap och erfarenhet om våld går förlorad. 

SKR håller inte med Nationella samordnaren om bedömningen att det när en vårdnadshavare dödar den andra vårdnadshavaren räcker med skrivning att socialnämnden bör väcka talan om vårdnadsöverflyttning. SKR anser att allt annat än automatisk, tvingande prövning av vårdnadsfrågan vid dödligt våld är orimligt. 

SKR anser att det är av yttersta vikt att Preventell vid Centrum för Andrologi och Sexual medicin (CASM) får fortsätta sitt arbete och att uppdraget utökas till att även innefatta personer med aggressivitetsproblem.

SKR instämmer inte i Nationella samordnarens bedömning att statliga myndigheter bör erbjuda våldsutövare behandling eftersom samma erbjudande inte ges till våldsutsatta kvinnor och deras barn och kunskapen om våld inom företagshälsovården kan antas vara så pass bristfällig så att det skulle kunna innebära en säkerhetsrisk för partners och barn eftersom själva insatsen/behandling kan väcka förhoppningar hos partnern om att våldet skall upphöra.

I Nationella samordnarens förslag saknas en lösning på problemet med att kvinnofrid och barnfrid är underfinansierat ute i kommunerna, att det saknas budget för arbetet, och att kommuner inte gör en analys av behoven och budgeterar för detta etc. SKR förordar en finansieringslösning som innebär att kommuner och stat tillsammans gör en helhetslösning som innebär utveckling i flera steg mot full finansiering från kommunernas sida för hela de lokala jourernas verksamhet. SKR vill se långsiktiga förutsägbara bidrag till kvinno- tjej och ungdomsjourer och andra föreningar som arbetar mot våld. En rimlig tidsperiod för det förordningsstyrda anslaget (2011:1062) om verksamhetsbidrag till vissa idéburna organisationer inom det sociala området är tre år med årlig återrapportering. 

Remissvar på SOU 2014: 49 i sin helhet

Övergripande kommentarer
Nationella samordnaren kommer med flera viktiga, praktiknära förslag. Dessa behöver kompletteras med en nationell politisk strategi där genus- och maktperspektivet är tydligt. Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR (hädanefter refererat till som SKR) delar Nationella samordnarens ansats om att fler aktörer behöver börja arbeta samordnat och systematiskt med att upptäcka våld och att erbjuda hjälp och stöd till dem som utsätts, vilket är främst kvinnor och barn. Därtill krävs kraftfullt agerande mot våldsutövare. SKR vill utöver detta betona vikten av att arbetet mot våld i nära relationer skär rakt igenom flera politikområden som kriminal-, jämställdhets-, integrations-, barn- och folkhälsopolitiken. Folkhälsopolitiken är viktig men att arbeta med brottsliga handlingar ur ett folkhälsoperspektiv kräver en tydlig genus- och maktförståelse och ett perspektiv där den som utövar våldet bär ansvaret.

Våld i nära relationer bottnar i den ojämlika maktobalans som finns mellan könen. Mäns våld mot kvinnor och män som kontrollerar kvinnors och barns levnadsvillkor är det stora problemet även inom det som regeringen valt att benämna som ”våld i nära relationer” i direktiven till den Nationella samordnaren. Att åtgärda dessa systematiska skillnader i makt mellan kvinnor och män i samhället är av yttersta vikt och för detta krävs en samlad nationell strategi, en statsrådsgrupp som biträds av experter och en sytematisk uppföljning av alla insatser. Ett könsneutralt språk osynliggör de i särklass mest utsatta grupperna världen över, kvinnor och barn.

Regeringskansliet måste dessutom samordna sina egna departement och de uppdrag som ges till olika myndigheter och se hur dessa kan förstärka varandra och bilda en helhet. Situationen idag är oöversiktlig och insatserna är varken kronologiska eller logiska. I SOU 2014:71 framgår tydligt hur de insatser som gjorts varit splittrade, projektbaserade och kortsiktiga och att det krävs nationell samordning och uppföljning. Kommuner som inte följer gällande lagstiftning behöver kunna tillmätas vite i större utsträckning, löpande tillsyner bör göras och ansvaret för frågan om våld bör lyftas från enskilda handläggare ute i kommuner till ledningsnivå.

En strategi för universell våldsprevention med genus- och maktperspektiv saknas i betänkandet
Ytterligare en aspekt som saknas i betänkande 2014:49 är våldsprevention med genusperspektiv. Flera av de strategier som förordas av WHO är exempel på universell prevention som riktar sig till en bred allmänhet innan våldet är ett faktum. Selektiv prevention riktas mot identifierade riskgrupper. Utöver dessa två nivåer finns även den indikativa nivån som innebär insatser, till exempel behandling, för dem som utvecklat ett våldsamt beteende. I betänkandet från den Nationella samordnaren saknas förslag om hur den universella våldspreventionen kan se ut i Sverige. Detta anser SKR är mycket olyckligt då det är tydligt att kunskapen om universell våldsprevention behöver utvecklas och förstärkas. Effekterna av universellt preventionsarbete kan vara svåra att mäta i ett kortsiktigt perspektiv. Forskning från bland annat folkhälsoområdet visar att breda satsningar lönar sig i ett längre perspektiv men det är inte alltid den sektor som finansierar förebyggande arbete som får ta del av de besparingar som kan visa sig långt senare. Detta kan aldrig vara en ursäkt till att inte införa ett brett, strukturerat arbete.

Eftersom riskfaktorer för att använda våld i nära relationer samvarierar och våldet har både individuella och strukturella orsaker så är det önskvärt att de olika nivåerna i preventionsarbetet korrelerar med, och förstärker, varandra. Förebyggande arbete med normer, värderingar och beteenden ska bygga på lärdomar från arbetet med förövare och våldsutsatta och omvänt.

Förebyggande arbete mot mäns våld och våld i nära relationer handlar inte enbart om att ingripa när våldet är ett faktum, utan också om att förebygga att personer överhuvudtaget börjar använda våld. Att mäns våld mot kvinnor ska upphöra är det fjärde jämställdhetspolitiska målet i Sverige och jämställdhetsarbetet och det brotts- och våldsförebyggande arbetet bör vara starkt sammanlänkade. Flera våldspreventiva insatser som gjorts i Sverige har saknat en genusansats i arbetet och inte tagit hänsyn till vilka samhälleliga förväntningar det finns på kvinnor respektive män. För att våldet ska upphöra behöver myndigheter, civilsamhället och kommuner få möjlighet och resurser att långsiktigt bygga upp våldspreventivt arbete som skär över flera mandatperioder. En viktig aktör i detta arbete har de senaste åren varit Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF, tidigare Ungdomsstyrelsen) i samarbete med SKR och Män för Jämställdhet. Detta arbete vill vi formalisera och stärka och vi ser ett stort behov av att ansvaret för det våldspreventiva arbetet tydliggörs i myndighetsinstruktioner och regleringsbrev till MUCF och att deras regeringsuppdrag om jämställdhetsarbete riktat till pojkar och unga män får vara en del av ungdomspolitiken. Våld i ungas nära relationer som ofta utgörs av killars våld mot tjejer är överlag ett område som behöver utvecklas inom flera myndigheter.

Socialtjänsten behöver utökade resurser och satsningar behöver omgående göras
SKR vill understryka vikten av att nationella satsningar behöver göras omgående inom socialtjänsten, annars riskerar flera av utredningens förslag att bli verkningslösa. Flera handläggare inom socialtjänsten, särskilt när det gäller myndighetsutövning gällande barn, är oerfarna och har inte tillräckligt med resurser och stöd från chefer och ledning för att göra ett bra arbete. Kunskaper om våld i nära relationer finns inte heller med som ett obligatoriskt inslag i grundutbildningen för relevanta yrkesgrupper. SKR:s bedömning är att situationen inom socialtjänsten på flera orter i landet är akut och att tillgången till hjälp och stöd från socialtjänsten är långt ifrån likvärdig beroende på var i landet du bor.

Nedan följer SKR:s kommentarer till de förslag som vi anser behöver förtydligas och de förslag som vi inte tillstyrker. Övriga förslag som inte särskilt nämns i remissvaret anser vi bör genomföras. Flertalet av dessa är av sådan art att de inte kräver mer än ett chefsbeslut och bör därför genomföras omgående utan vidare fördröjning eller utredning.

Kapitel 2 ”Förstå komplexiteten vid våld i nära relationer och pröva nya vägar tillsammans”
2.1 - 2.1.2 Våld i nära relationer som främst utgörs av mäns våld är ett komplext samhällsproblem som definierats ett flertal tillfällen i såväl internationell, europeisk och svensk lagstiftning. Våldet är i grunden en maktfråga och våld används för att upprätthålla makt. Lösningen är att makt omfördelas. Även inom organisationer. Ett grundläggande problem när det gäller frågan om våld är att ämnesområdet har låg status inom organisationerna. Ärendena anses vara svåra och resurserna är begränsade. När komplexiteten är stor är det dock lätt att fastna i en beskrivning av hur svårt det är. Det är viktigt att hitta vägar för att komma ur denna problemformuleringsbeskrivning som pågått under det senaste decenniet. En sådan möjlighet är att ge Länsstyrelserna ett tydligt, långsiktigt uppdrag att samla kommuner, landsting, statliga myndigheter och idéburna organisationer och ta fram en handlingsplan som följs upp årligen. De idéburna organisationerna står för 71% av de skyddade boendena som tar emot mer än hälften av alla våldsutsatta kvinnor och barn som behöver flytta till ett skyddat boende. Det är av yttersta vikt att SKR:s medlemsjourers mångåriga erfarenhet och vår kunskap ligger till grund för dessa handlingsplaner.

Kapitel 3 Underlätta för våldsutsatta genom operativa arbetsgrupper m.m.
3.1.1 SKR tillstyrker förslaget att lokala samverkansöverenskommelser bör innefatta våld i nära relationer och ämnet bör prioriteras med tillägget att de lokala brottsförebyggande råden (BRÅ) även ska arbeta med frågan utifrån ett förebyggande perspektiv och att arbetet skall följas upp årligen.

3.1.2 Operativa arbetsgrupper bör endast genomföras om ansvarsfördelning och mandaten är tydliggjorda från ledningsnivån. Polisen och rättsväsendet riskerar annars att ta över i samarbetet med andra myndigheter eftersom deras status är högre, graden av tvång som kan användas är högre etc. Det finns i dagsläget alldeles för många olika referens- och samverkansgrupper som slukar mycket tid från personal ute i kommunerna. Antalet våldsutsatta kvinnor och barn som skulle komma i fråga för de operativa arbetsgrupperna är också begränsat till högriskgrupper och de kvinnor som önskar polisanmäla våldsutövaren och då kvarstår problemet med den stora gruppen våldsutsatta, de som behöver hjälp att starta ett liv fritt från våld.

Ett förslag som SKR vill införa är att operativa arbetsgrupper börjar med den våldsutövande mannen eftersom vi i ett nationellt perspektiv ser att de få insatser som riktas emot honom är få, otillräckliga och splittrade. Dessa operativa arbetsgrupper skulle även kopplas till rättsprocessen i familjerätten och frågor om vårdnad, boende och umgänge.

3.1.3 Lotsar är en överflödig funktion eftersom socialtjänsten i dagsläget redan har funktionen att samordna och följa upp insatser. Kvinno- och tjejjourernas arbete som stödperson skulle i stället kunna uppgraderas och innefatta de arbetsuppgifter som nämns i förslaget. Detta kan tydliggöras i avtal.

3.2 Den omdiskuterade frågan om rutinmässiga frågor inom hälso- sjukvården om våld har i viss mån redan klargjorts i och med den Nationella vägledningen som presenterades av Socialstyrelsen i oktober 2014, ”Att vilja se, vilja veta och att våga fråga - en vägledning för att öka förutsättningarna att upptäcka våldsutsatthet”. I denna rekommenderas att mödrahälsovården bör ställa rutinfrågor om våld, och alla kvinnor som söker psykiatrisk vård bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld. Socialstyrelsen rekommenderar även att frågan om våld tas upp i samtliga ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin. Detta måste medföra stora utbildningssatsningar inom hälso- sjukvården och att nätverk för hänvisningar och remitteringar skapas. Arbetet med att rutinmässigt fråga om våld inom ovan nämnda verksamheter ska utvärderas och följas upp på nationell nivå. Socialtjänstens arbete för att upptäcka våldsutsatta kvinnor och barn behöver utvecklas omgående och implementering av föreskrifterna behöver utvärderas och följas upp. Hur implementeringen ska gå till och vilken myndighet som har implementeringsuppdraget är ännu inte klarlagt. SKR förordar att uppdraget läggs på Länsstyrelserna i samarbete med Socialstyrelsen och de idéburna organisationerna inom området.

3.3 Vidareutveckla insatsen skyddat boende. SKR tillstyrker förslaget om att insatsen skyddat boende bör få en rättslig reglering i SoL 5 kap.11 § och att kommunernas ansvar att tillhandahålla insatsen tydliggörs. SKR anser dock att det ej ska krävas tillstånd enligt HVB-föreskriften för att bedriva insatsen eftersom den inte tar hänsyn till de behov som våldsutsatta kvinnor och barn har. En tillståndsprövning innebär inte per automatik kvalitetsutveckling utan kommer snarare leda till att mångårig kunskap och erfarenhet om våld går förlorad i upphandlingsförfaranden som enbart ser till pris och skalskydd m.m. Det finns i dagsläget inte tillräcklig kunskap om våldsutsatta kvinnors och barns behov i kommuner för att en tillståndsplikt skulle vara möjlig att genomföra i landets kommuner. Mycket arbete kvarstår innan detta skulle vara möjligt och baskunskap om våld saknas i allt för stor utsträckning. Kvalitetsutveckling kan främjas på flera andra sätt. Tillståndsplikt skulle även medföra att det skapas en ”marknad” för skyddat boende som inte finns idag och som skulle innebära att den särart och det mervärde som finns i att bedriva verksamheten på idéburen grund utifrån ett maktperspektiv där våld ses som ett samhällsproblem och inte i första hand ett individproblem riskerar att gå förlorad. Rättssäkerheten för kvinnor och barn kan säkras genom kontinuerlig tillsyn även utan en tillståndsplikt.

3.4 - 3.6 Utökade möjligheter för socialtjänsten och hälso- sjukvården att lämna ut uppgifter vid misstanke om brott. SKR tillstyrker förslaget men vill betona att med ett formaliserat, uthålligt och kunskapsbaserat arbete som utgår ifrån våldsutsatta kvinnor och barns behov så är behovet av att häva sekretess utan samtycke mycket litet hos de kvinnor och barn vi kommer i kontakt med. När kvinnor och barn får stöd och hjälp och rätt information från samhällets olika aktörer så önskar de ofta att uppgifter delas mellan myndigheter för att effektivisera arbetet.

Kap 4 Lyssna på barnen och vidta åtgärder
SKR tillstyrker förslagen i kapitel 4 med tillägget att i de uppdrag som innefattar Skolverket bör uppdras att samarbeta med aktörer som besitter särskild kunskap om våld skall ingå i arbetet.

4.4 SKR vill återigen poängtera vikten av att barn som upplever våld i sin hemmiljö inte glöms bort och att det är helt felaktigt att samhället utgår ifrån att våldet upphör när mamma och barn flyttar från våldsutövaren, ofta pappan. Våldet kan fortsätta att pågå i flera år om inte pappan slutar att utöva våld. Det är av största vikt att frågor kring våld som utöver fysiskt våld kan vara psykiskt våld, hot, olaga förföljelse m.m. är centrala i alla bedömningar som görs kring vårdnad, boende och umgänge. Även här pågår ytterligare en statlig utredning (Ju 2014:14). SKR håller inte med Nationella samordnaren om bedömningen att när en vårdnadshavare dödar den andra vårdnadshavaren så räcker det med skrivning att socialnämnden bör väcka talan om vårdnadsöverflyttning. SKR anser att allt annat än automatisk, tvingande prövning av vårdnadsfrågan vid dödligt våld är orimligt. Socialnämnden ska väcka talan om överflyttning i alla dessa fall, utan undantag.

4.7.4 SKR anser att brott i nära relation bör undantas från generella bestämmelser om förundersökning och att förhör med misstänkt alltid bör hållas. Detta är i led med ansatsen att fokusera på förövaren och att samhället tydligt skall markera allvaret i att utöva våld mot närstående.

Kap 5. Särskilda insatser avseende hedersrelaterat våld och förtryck
5.4 Interkulturella arbetssätt. Det pågår ett omfattande utvecklingsarbete med interkulturell föräldradialog i flera delar av landet där verksamheten ”Identitet, kyskhetskultur och rätten till eget liv” som SKR bedriver i Halmstad, Hörby och Biskopsgården är ett utmärkande exempel.
Arbetet är långsiktigt och förankrat hos socialtjänsten och Länsstyrelsen och bygger på att pedagoger inom förskolan och skolan och SFI utbildas i ett pedagogiskt angreppssätt som syftar till att skapa dialog och förebygga våld och förtryck och främja jämställdhet och mänskliga rättigheter, med barnet i centrum. Detta arbete bör skalas upp på nationell nivå och innefatta fler delar av landet.

Universellt föräldrastöd bör syfta till att förebygga våld och förskolan, BVC, MVC och samhällsorienteringen bör tillsammans med SFI och andra relevanta aktörer skapa en helhet där samma värdegrund genomsyrar informationen som ges. Att informera om rättigheter och gällande lagstiftning är lika viktigt som att skapa en dialog kring problem som kan uppstå när olika normsystem från olika delar av världen möts. Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag att utveckla det generella föräldrastödet bör samordnas med MUCF:s uppdrag att utbilda interkulturella vägledare i kommunerna. I uppdraget bör ingå att involvera och stärka det civila samhället i kommunerna.

Kap 6. Sätt fokus på våldsutövaren
6.2 Att motivera (misstänkta) förövare till behandling och beteendeförändrande insatser i akuta situationer är ett underutvecklat område. Många misstänkta förövare spenderar mycket tid i häktet. Under tiden där bör ett motiverande arbete påbörjas snarast. SKR anser att Kriminalvården kan och ska spela en mycket större roll i det här arbetet. Kriminalvården ska med hjälp av idéburna organisationer och eventuellt socialtjänst inleda både enskilda och gruppbaserade insatser för att påbörja en förändringsprocess som ska syfta till att de som döms till fängelse kan ta till sig behandling bättre.

Även i de fall där personen inte döms så kan diskussioner om vad våld i nära relationer har för konsekvenser och vilka normer och attityder som finns när det gäller våld inte skada. Kriminalvårdens uppdrag att arbeta med motivationsarbete, och att utveckla brottsofferarbetet med anhöriga och barn bör förtydligas i myndighetsinstruktioner och regleringsbrev.

6.4 Utveckla behandlingen av våldsutövare. SKR instämmer i att detta är önskvärt, dock kan inte enskilda behandlingsinsatser riktade till individer göra att våldet upphör om det samhälle som våldet har sitt ursprung i ser likadant ut. Behandlingsinsatser måste vara en del av ett större sammanhang där normer och attityder och beteenden kopplade till maskulinitet är en viktig utgångspunkt för både det offentliga samtalet och insatser riktade till förövare. Arbete med förövare av våld mot kvinnor och barn måste utgå från den vetenskap och den forskning som finns om våldets koppling till stereotypa uppfattningar om kön som en riskfaktor för att bruka våld. Detsamma gäller förslaget om differentiering av behandlingsutbudet. De allra flesta våldsutövare beskriver det våld som de utövat som ”situationsbaserat”. Omständigheter och kvinnans beteende anses vara en ursäkt för ett brottsligt beteende. Detta är en risk som alla behandlare och utvecklare av metoder måste vara medvetna om.

6.5 SKR anser att det är av yttersta vikt att Preventell vid Centrum för Andrologi och Sexual medicin (CASM) får fortsätta sitt arbete och att uppdraget utökas till att även innefatta personer med aggressivitetsproblem. I samband med detta bör en kartläggning göras av alla insatser som görs för förövare i Sverige och en hänvisningsdatabas bör upprättas. I detta ska säkerhetsplanering och rutiner för partnerkontakt ingå. I Europarådets konvention (den s.k. Istanbulkonventionen) finns riktlinjer för införandet av insatser riktade mot förövare som en del av medlemsstaternas preventionsarbete. Dessa insatser ingår i en kedja av flera olika åtgärder som måste vidtas, bland annat offentliga kampanjer och andra primärpreventiva insatser. I uppbygganden av dessa insatser ska kunskaper från arbetet med kvinno- och barnfrid integreras för att säkerställa att behandlingen inte äventyrar säkerheten för dessa grupper.

6.6 SKR instämmer inte i Nationella samordnarens bedömning att statliga myndigheter bör erbjuda våldsutövare behandling eftersom samma erbjudande inte ges till våldsutsatta kvinnor och deras barn och kunskapen om våld inom företagshälsovården kan antas vara så pass bristfällig så att det skulle kunna innebära en säkerhetsrisk för partners och barn eftersom själva insatsen/behandling kan väcka förhoppningar hos partnern om att våldet skall upphöra.

Kap 7 Ge bättre förutsättningar för idéburet arbete
7.1 -7.2 SKR förordar långsiktiga förutsägbara bidrag till kvinno- tjej och ungdomsjourer och andra föreningar som arbetar mot våld. En rimlig tidsperiod för det förordningsstyrda anslaget (2011:1062) om verksamhetsbidrag till vissa idéburna organisationer inom det sociala området är tre år med årlig återrapportering. Utöver dessa anslag fördelas även utvecklingsmedel av Socialstyrelsen. Dessa fördelades tidigare av Länsstyrelserna. Det är sekundärt för SKR vem som fördelar medlen så länge de finns en tydlig struktur för hur riksorganisationerna på området involveras i arbetet som en likvärdig part. Vår kunskap om hur situationen ser ut lokalt bör tillvaratas bättre. Det kompetensstöd som Länsstyrelserna och Socialstyrelsen har upparbetat bör kopplas tydligare till fördelningen av utvecklingsmedlen och dessa bör också kunna vara treåriga.

I nationella samordnarens förslag så saknas en lösning på problemet med att kvinnofrid och barnfrid är underfinansierat ute i kommunerna, att det saknas budget för arbetet, och att kommuner inte gör en analys av behoven och budgeterar för detta etc. Nationella samordnaren skriver att skyddat boende ska finansieras av kommunerna. SKR vill påpeka att 71% av alla skyddade boenden bedrivs av ideella aktörer, d.v.s. kvinnojourer och att deras verksamhet är omöjlig att separera från de övriga delarna som innebär stöd och råd samt opinionsbildning och kunskapsspridning. SKR förordar en finansieringslösning som innebär att kommuner och stat tillsammans gör en helhetslösning som innebär utveckling i flera steg mot full finansiering från kommunernas sida för hela de lokala jourernas verksamhet. Statliga medel ska i första hand gå till riksorganisationerna och till att implementera nya föreskrifter, lagändringar, och införliva ny forskning i verksamheter lokalt men denna utveckling behöver få ta tid och ske i flera steg med ett tydligt mål. Statliga utvecklingsmedel riskerar annars att hämma utvecklingen mot att kvinno- och barnfrid ses som en integrerad del i det ordinarie arbetet i kommuner och landsting.

Ett annat sätt att ge bättre förutsättningar för idéburna organisationer är att undanröja hindren för att upprätta långsiktiga avtal med kommuner som bygger på partnerskap, samarbete och ömsesidighet i stället för konkurrensutsättning.

Kap 8 Förtydliga den nationella strukturen för koordinering och uppföljning
8.1 Dåvarande Folkhälsoinstitutet föreslog redan i den Folkhälsopolitiska rapporten från 2005 att frihet från könsrelaterat våld bör vara ett mål för folkhälsoarbetet. Detta ligger i linje med internationell forskning och rekommendationer från b.la WHO. Flera av rekommendationerna från den rapporten är fortfarande aktuella och är bättre lämpade för ett strukturerat arbete än att integrera våld i ANDT-arbetet. Strukturen för ANDT-arbetet är på flera sätt lämpad för ett nationellt arbete mot våld och även om det finns en koppling mellan missbruk och våld så riskerar våldet att komma i andra hand om det integreras i befintlig ANDT-struktur. Ett annat alternativ är att ha en permanent Nationell samordnare mot våld i nära relationer som leder en statsrådsgrupp och följer upp att arbetet med våld samordnas i regeringskansliet. Ett tydligt arbete med våld i nära relationer på regeringskansliet får positiva följdeffekter på kommunal- och landstingsnivå.

8.6 -8.7 SKR tillstyrker förslaget om att Länsstyrelserna får ett förtydligat och utvecklat uppdrag att samordna arbetet mot våld i nära relationer i länen. Utöver detta så behöver ansvarsfördelningen mellan Socialstyrelsen, Länsstyrelserna och SKL förtydligas. Det kunskapsbaserade materialen och de föreskrifter som Socialstyrelsen tagit fram behöver implementeras. Det är olyckligt att området våld inte finns med i SKL:s överenskommelser med regeringen om evidensbaserad praktik där mycket sådant arbete sker idag. Parallellt med att området våld har varit eftersatt inom SKL så har Länsstyrelserna byggt upp en organisation för detta tillsammans med Socialstyrelsen. Detta behöver klargöras och bli tydligt. Vilken aktör arbetar med att implementera de nya föreskrifterna i kommunerna och hur ska de i särklass största aktörerna på området, de idéburna organisationernas, kunskap tas tillvara i det arbetet.

Kap 10 Konsekvenser av förslagen
10.1.2 För förslaget i kap 6.5 gör SKR bedömningen att telefonlinjen kommer att kosta mer än 1 miljon per år med det utökade uppdrag vi föreslår. En samhällsekonomisk beräkning som föreslås i 9.1.6 kommer dock visa att om en sådan förebyggande verksamhet kan hindra endast ett par stycken förövare från att utöva våld eller begå övergrepp så är det en samhällsbesparing redan under de första åren.

Stockholm 31 okt 2014 

Olga Persson, Förbundssekreterare SKR

Zandra Kanakaris, Ordförande SKR

 

Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR samlar över 120kvinnojourertjejjourer och andra idéburna stödverksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld. Förbundet är partipolitiskt och religiöst obundet.

För intervjuer och kommentarer kontakta: 
SKR:s förbundsordförande Zandra Kanakaris,zandra.kanakaris@kvinnojouren.se, tel: 070 143 42 47 
SKR:s förbundssekreterare Olga Persson, olga.persson@kvinnojouren.se, tel: 08-642 64 01, 0704-61 18 88

För frågor och research kontakta: SKR:s pressekreterare Emma Söderström, emma.soderstrom@kvinnojouren.se, tel: 08-642 64 01, 0735-363565