Hej Kvinnojouren

Fråga från: jasmin
,
30

Frågan ställdes: 2009-02-03
Hjälp, min man hatar mig, han älskar mig egentligen, men han avskyr mig också. Han är hemlighetsfull, är ute på helgerna med vänner, hjälper mig inte med barnen. Jag känner mig som ensamstående. Han tänker att kvinnans plats e hemma och att jag inte har rätt att fråga vart han ska. Om han e ute så vill han inte att jag ringer eftersom han skäms inför sina vänner. Han har sagt att han vill lämna mig och att jag har förstört hans liv, när det i själva verket e jag som hjälper honom med allt, ända sen vi träffades. Han hade gärna fått gå, men vi har små bebisar, och jag kan inte göra så mot mina barn, utan jag får inte ge upp så lätt, bara tiga och svälja. Jag har ingen stolthet kvar och jag gråter nästan varje dag, över min situation. Han vill inte gå på terapi, eftersom allt e mitt fel, han har alltid rätt, tycker han. Vi bråkar varannan dag, och skriker och grälar. Snälla svara på min fråga, varför e han sån, och vad ska jag göra? Vad göra?

Svar

Tack för ditt brev. Du skriver till oss för att du är olycklig i relationen med din man. Du skriver att du upplever att din man både hatar och älskar dig. Du känner dig ensam då han inte hjälper till med barnen och ofta är ute med vänner samtidigt som han tycker att du ska vara hemma. Ni bråkar ofta och han säger att han vill lämna dig och beskyller dig för att ha förstört hans liv. Du gråter nästan varje dag men känner att du måste bita ihop för barnens skull. Du undrar varför han beter sig så här och vad du kan göra åt situationen. Det är starkt av dig att skriva och berätta om er relation.Det är ett steg mot en förbättring. Jag ska försöka ge dig lite råd. Det låter som att du lever i en svår och ensam situation, vilket jag verkligen kan förstå. Att din man anklagar dig för att ha förstört hans liv och därigenom får dig att känna dig som en dålig människa skulle jag vilja kalla är en form av psykisk misshandel och något som vi ofta möter hos de kvinnor vi har kontakt med. Det är dock glädjande att du poängterar att det faktiskt är du som hjälpt honom med mycket, det är jag också övertygad om att du har. Att anklaga dig är bara ett sätt för honom att frånsäga sig ansvaret för sitt eget liv och ta fokus från sin egen skuld, vilket inte alls är rätt mot dig. Du skriver också att du inte har någon stolthet kvar, vilket också är vanligt att känna om man ofta får negativa kommentarer och inte får komma till tals. Många kvinnor berättar att de har accepterat så mycket av mannens krav och nycker att de förlorat sin egen vilja och ork. Du säger själv att du tiger och sväljer, det tycker jag inte att du ska behöva göra! Du skriver att du inte vill ge upp för dina barns skull, det är bra att du tänker på deras bästa. Tyvärr vet jag inte om jag kan hålla med om att det bästa för dem att ni fortsätter att leva ihop. Barn märker mer än vad man tror vad som händer mellan föräldrarna och mår inte du bra så gör inte de det heller. Nog skulle de må bättre av en mamma som inte känner sig så olycklig? Det verkar som att du sällan kommer ut och träffar andra människor. Att vara ensam och utan kontakt med vänner och familj är tyvärr också en vanlig situation för kvinnor som har levt eller lever med en kontrollerande man. Genom att isolera kvinnan från allt annat umgänge ger det mannen större utrymme att kunna behandla henne illa. Kvinnan har ingen att berätta för och blir ensam med sina upplevelser och tankar. Jag skulle vilja rekommendera dig att ta kontakter för att få stöd i den här situationen. Fundera på om det finns någon i din närhet som du har förtroende för, en vän, en anhörig, en arbetskamrat eller någon annan. Våga berätta om hur du har det, och be om stöttning. Många kvinnor har svårt att släppa en dålig relation, eftersom det kan kännas som ett misslyckande. Men att lämna ett förhållande som inte fungerar bra visar i stället på ett positivt ansvarstagande för sig själv. Kontakta gärna närmaste kvinnojour, du hittar telefonnummer under ”Hjälp finns nära dig" här på vår hemsida . De är vana vid att prata om sådana här saker. Dygnet runt kan du också ringa till Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50. Erfarna kuratorer och sjuksköterskor lyssnar och ger råd. Samtalen är kostnadsfria och syns inte på telefonräkningen.I varje kommun finns också en socialförvaltning som har skyldighet att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn. De kan hjälpa till med skyddat boende, stödsamtal och eventuellt ekonomisk hjälp om behov finns. Jag hoppas att detta har varit till lite hjälp så att du orkar fortsätta att fundera över vad du skall göra.Om det är något du undrar över så får du gärna höra av dig till oss igen. Vänliga hälsningar