Hej Kvinnojouren

Fråga från: Den Fula
,
32

Frågan ställdes: 2009-04-19
Han kallade, vrålade, mig ful, att jag gjort mig ful för honom och att andra kvinnor är så mycket vackrare. Till saken hör att jag har fött barn för 3 månader sedan. Det gjorde ont ända in i hjärtat när han sa att han inte skulle lida ifall jag for med någon annan. Och kusligt. Han tycker att jag inte är något att ha. Intelligensen är det nog inget fel på. Jag har ett ord på vår relation och han har många. Det är sant att jag blir ledsen när han ser lättklädda unga flickor eftersom jag har 20 kg övervikt. Det oaktat är jag urstark. Så om jag inte gnäller på honom, blir 15 år yngre och 10 ggr vackrare, så ger han mig inte sparken. Han har lagt som mål åt mig att springa 15 km till hösten.Jag är ju inte i lika bra kondition längre; har en baby och en treåring att ta hand om. Hus, mark, sport, mat, barnuppfostran, kläder, bil, snart kanske båt i toppskick samt bygga upp ett företag som kräver mycket muskler... känns påfrestande i överkant. Hur många tror att jag klarar av allt det här, dessutom ensam,,,?Hur länge brukar äkta makar kräva sånt här innan de lämnar en?

Svar

Hej! Tack för ditt mail! Du skriver att din man har vrålat och kallat dig ful, att han sagt att han inte skulle lida om du for med någon annan och att du inte är något att ha. Han kräver att du snabbt ska gå ned i vikt, återfå din kondition och dessutom bli yngre och vackrare. Dessutom har du mycket annat att ta hand om. Utifrån ditt mail kan jag förstå att livet känns påfrestande i överkant. Du undrar om du kommer att klara detta ensam. Du frågar också hur länge äkta makar brukar kräva sånt här innan de lämnar en.

Jag tolkar ditt mail som så att du just nu känner dig otillräcklig och trött i din ensamma föräldraroll och att du tycker att din man kräver för mycket av dig. Kvinnojourens erfarenhet är att tjejer och kvinnor står ut alldeles för länge med killar och män som inte tar gemensamt ansvar för sin familj tillsammans med sin partner. Det kan vara svårt att kämpa ensam och att kanske dagligen höra förolämpningar och förklenande tillmälen; det räknas som psykisk misshandel och kan i längden vara nedbrytande för kvinnan.

Du är stark skriver du, och det är verkligen positivt. Lita på den känslan! Jag tror att den kan bära dig långt. Fundera på hur du vill ha ditt liv. Jag rekommenderar dig att söka samtalskontakter och stöd i din svåra situation. Du och barnen är värda ett liv i harmoni och gemenskap med din man, om du vill fortsätta att leva med honom.

Det kan vara svårt att klara av sådant här ensam. Jag vet ju inte riktigt hur du har det. Ibland kan man mista kontakten med sina gamla vänner och med sina anhöriga när man bildar familj. Fundera på om du har någon som du känner förtroende för. Våga berätta om hur du har det, och be om råd. Det kan kännas stärkande att bolla sina tankar med någon, när man har det jobbigt.

Du kan också beställa tid för samtal hos kommunens familjerådgivning. Dit kan du gå ensam eller tillsammans med din man. Där kan ni diskutera och få råd om hur man kan dela på familjeansvaret och få egen tid för avkoppling och träning m m.

Tveka inte heller att be din husläkare om en remiss till kurator eller om det går ring och beställ en tid på vårdcentralen. Du har rätt att söka allt stöd som du behöver.

Du kan gärna ringa till Kvinnofridslinjen 020-50 50 50. Erfarna kuratorer och sjuksköterskor ger professionellt stöd till kvinnor som lever i krävande förhållanden. De kan även hänvisa till passande samtalskontakter där du bor. Samtalen är kostnadsfria och syns inte på telefonräkningen. Se mer på www.kvinnofridslinjen.se.

Jag hoppas att du finner hyggliga människor som kan bli ditt stöd. Hör gärna av dig igen om du har fler frågor.

Med vänliga hälsningar från Ulla