Hej Kvinnojouren

Fråga från: Fia
,
48

Frågan ställdes: 2011-05-22
Känner mig rådvill. Har levt ihop med en man i 15 år, på grund av att han drack lämnade jag honom. Vi har en dotter tillsammans som nu är tolv. Har börjat ta tag i mina problem med detta, går på anhörigmöten och känner att jag lyckas ganska bra med att bearbeta de känslor som finns efter åren med en drickande man. Dock skötte han både arbete och socialt liv och det fanns inga andra problem, han var snäll mot mig och dottern, det var just bara att han drack för mycket som gjorde att jag bestämde mig för att separera. Hur som helst: nu till problemet. I samband med separationen för ca ett år sen träffade jag en ny man. Också han låg i skilsmässa. Vi hade det fantastiskt ihop, hade liknanade intressen och kände oss som tvillingsjälar. Vi kunde inte vara ifrån varandra helt enkelt. Efter ca ett halvår flyttade vi ihop. I början fungerade det bra. Allt kändes rosaskimrande och lyckligt. Men efterhand började han klaga på mig. Han var så otroligt snäll och hjälpsam med allt möjljigt, skötte hushållet och handlade och hjälpte till med en massa praktiska saker, men så kom dessa korta sjok av ilska och konstiga humörsvängningar. Han kunde plötsligt bli alldeles tyst och arg och gå hemifrån, och efteråt sa han att han kände sig övergiven och utanför för att jag hade pratat med min dotter. Han sa att min dotter alltid fanns i närheten och att hon kontrollerade mig och att vi, han och jag, aldrig därför fick en enda stund för oss själva. Till saken hör att min dotter har en mild form av adhd och behöver mer hjälp och stöttning än andra barn i samma ålder. Men han tyckte jag ställde upp för mycket för att hjälpa henne och tyckte jag skulle vara hårdare mot henne. Han sa att jag förstörde min dotter genom min dåliga uppfostran. Till slut blev det hela tiden konflikter, särskilt på helgerna när han druckit lite. Men dessemellan var han ledsen och sa hur mycket han älskade ig och att jag var hela hans värld, osv. Förra helgen skulle vi ut och promenera. Min dotter ville prompt med. Men det ville inte han att hon skulle. Hon kände isg orolig att vara ensam hemma, och jag sa att hon kunde få följa med. Då blev han tvärarg och försvann utan ett ord hemifrån. När han kom hem var han arg och sur. Han pratade inte med mig. Bara blängde. Svarade inte på tilltal när jag sa något. Detta varade fram tills måndagmorgon när han bad om ursäkt och var ledsen.Nu i veckan bad jag honom flytta. Jag orkade inte längre. Min magkänsla säger att jag ska tänka på min dotter i första hand. Och jag klarar inte att höra hans påståenden om att jag gör henne illa med min uppfostran av henne. Han påstår att jag inte ser detta själv och att alla andra ser detta hos mig. Och om jag inte skärper mig kommer min dotter att sluta som kriminell. Till saken hör att min dotter har mått väldigt dåligt av den här mannens närvaro eftersom han ställer krav på henne hela tiden. Ibland har han gjort sig lustig över hennes beteende och till och med nämnt något om adhd-ungar och liknande.Nu har han flyttat ut sina saker och försvunnit. Han grät och var ledsen och sa att det var det värsta som hänt. Var detta allt, vi som älskade varandra så? Och då ser jag åter igen bara den snälle man som jag blev förälskad i och tycker synd om honom och känner mig ledsen för att allt gått så fel. Han flyttade för några dagar sedan, och har inte hört av sig till mig som han sa att han skulle. Jag vet inte var han är. Han svarar inte på sms och när jag ringer honom trycker han av luren. Är detta nån hämnd för att jag bad honom flytta? Känner mig väldigt ledsen och övergiven, även om det var jag som ville det här. Vad tror ni? Är det verkligen mig det är fel på? Uppfostrar jag min dotter fel när jag inte är hårdare mot henne? Han ville bland annat att jag skulle skaffa en avlastningsfamilj för henne så att jag skulle få lite eget vuxet-liv. Jag anser inte att jag behöver det, då min fd man (som han tyckte illa om) numera tagoit tag i sina alkoholproblem, vilket gör att dottern bor växelvis där och här. Men detta räckte alltså inte för den här nye mannen. Han ville att jag skulle kräva mer av dottern, mer av min f.d man, mer av myndigheter, osv. Nu bor jag själv med min dotter. Vi har det lugnt och skönt. Men samvetet gnager. Har jag gjort fel? Är det jag som är skuld till att det här förhållandet gick sönder? Ursäkta lång och krånglig fråga. Men jag skulle behöva någon utomståendes syn på det här. Hälsn. Fia

Svar

Hej Fia!

Du har skrivit till oss för att få någon utomståendes syn på om du gjort rätt när du separerade från din nya man. Du beskriver att din nya man ställde höga krav på din 12-åriga dotter som har ADHD och att han inte tyckte att du och han fick vara ifred tillräckligt trots att dottern växelvis bor hos sin pappa.

Utifrån det du skrivit har du fattat helt rätt beslut och prioriterat din dotter framför din nya man. Det är inte rimligt att kräva att en 12-åring ska vara ensam hemma medan ni går ut och det är inte rimligt att han sedan ska sura på er över detta. En 12-åring är fortfarande ett barn och om hon dessutom har någon slags ADHD är det självklart att du som förälder behöver lägga extra fokus på henne. Lyssna till din magkänsla som säger dig att du gjort rätt. Det kan alltid vara så att man i efterhand ångrar sig och tänker att man skulle gjort annorlunda men mitt tips är att lita på magkänslan.

Det låter som att mannen som du hade en relation med är egoistisk eftersom han sätter sig själv i främsta rummet och det verkar otroligt att han inte kan vara nöjd med att ha dig för sig själv då dottern är hos sin pappa. Om han inte kan acceptera din dotter kommer en relation mellan er aldrig att fungera. Hans agerande nu efter separationen låter barnsligt och är antagligen avsett att ge dig dåligt samvete, försök håll dig ifrån att falla i den gropen.

Hoppas du fått svar på din fråga och att du så småningom hittar kärleken i en man som är mogen nog att kunna acceptera din dotter.

Med vänliga hälsningar Anna