Hej Kvinnojouren

Fråga från: sams

Frågan ställdes: 2012-01-29
Tack Susanne, tack för att jag fick svaret så snabbt. Jag förstår att ni kan inte ge direkta förslag ... gör så här eller så där, det behöver jag :-(. Jag har inga anhöriga i Sverige, min Man är min familj, han har en syster som jag inte tänker prata med, som du föreslår det är bäst att göra det med ngn neutralt, jag ska kontakta de imorgon bitti. Är det fel att inte agera direkt? Idag var han borta hela dagen och jag kände mig skrämd, rädd och med ångest när jag tänker om hur jag ska leva själv med två barn i ett land som inte är mitt. Jag känner mig så ensam och det är mitt eget fel , jag är arg mot mig själv men tänker inte ge upp. Funderar på om jag borde stanna för barnens skull ... jag kan inte fixa en ny bostad, börja om jobba och att flytta om jag tar barnen med mig direkt ... det kommer att kosta pengar som jag inte har! Kanske om jag lämnar de och fixar allt med hjälp av socialtjänsten ?? Kan man förlåta? Borde man??? ska det hända igen? Hur blev det så här fruktansvärt ... inga varningssignaler, visst hade vi varit arga mot varandra, använd hård språk men hade aldrig föreställa mig att han kunde tappa kontrollen som han gjorde, själva problemet igår var inte ens så viktigt för att reagera som han gjorde, tycker jag. Jag skriver här för att det trygg och jag kan berätta utan rädsla att vara pekat ut som vet inte vad för att ha blivit utsatt för kränkningar och våld och det är mycket svårt att berätta, det är pinsamt och det känns som allt är mitt fel ... dock jag har tänkt länge och analysera och det finns ingenting jag har gjort för att få honom att reagera på det sättet ... Tack för att ni finns, hoppas att få hjälp från familjerådgivning inom kort ... ibland kommunala tjänster finns inte riktig för att hjälpa omedelbart och det finns väntetider men jag ska göra det. Tack igen!

Svar

Hej igen, ja du har  många svåra frågor att ta ställning till. Ibland behöver man agera direkt, ibland planera och sedan agera. Försök lyssna in vad som är rätt för dig och ta gärna kontakt med din lokala kvinnojour, de finns där som stöd för dig och är ingen myndighet. Du kan vara anonym när du kontaktar dem. Det är bra att du skriver, men jag tror att sitta ned och prata med någon är ett ännu bättre stöd i en svår situation. Då kan man få känslan av stöd på ett annat sätt, framför datorn är man ensam.

Skriv gärna igen och ta kontakt med kvinnojouren också så du inte är ensam, vänliga hälsningar Susanne