Hej Kvinnojouren

Fråga från: Svag
,
23

Frågan ställdes: 2014-07-01

Jag mötte min man över internet för ca 4-5 år sedan. Ganska snabbt
fattade vi tycke för varandra, trots våra stora olikheter, och jag flyttade
hit, till honom, många många mil, och ett hav, bort från min hemort och
mina föräldrar. Vi hade inga planer på att bli ett par, utan jag skulle
hyra ett rum i hans lägenhet.

I början var allt fint. Vi skämtade om att jag skulle bli hans hemmafru,
eftersom jag saknade jobb och på så sätt skulle "betala" hyra genom att
hjälpa honom städa och laga mat och sånt.

Ganska snabbt inledde vi en relation och efter ett par månader blev jag
gravid. Då började han ställa vissa krav... inte så att han sa att jag
MÅSTE göra vissa saker, utan det kunde vara tex. "Du kanske inte ska umgås
med dina gamla pundar-kompisar när du är har barn sen..." (flytten till
honom berodde delvis på att jag ville komma bort från ett droganvändande
som började likna ett missbruk och beroende så nästan alla mina vänner
fanns i dessa kretsar)
Han fick det att verka självklart. Att jag skulle vara en dålig mamma om
jag umgicks med mina vänner, som ibland använde droger. Jag håller så
klart med om att barn inte hör hemma i en miljö med droger, men samtidigt
visste jag ju att vissa av dessa personer verkligen var mina vänner. Vänner
som aldrig skulle utsätta mitt barn för något sådant, vänner som skulle
se till att vara opåverkade och "städade" om jag sa att jag skulle hälsa
på. Jag hade inga tunga missbrukare till vänner, inga som var påverkade
varje dag, utan "bara" på fester eller så.

Sen började andra nedtryckande kommentarer... att jag var efterbliven, inte
skulle kunna få jobb, att jag blev fet, luktade illa, hade dålig andedräkt
osv. Oftas var det då mitt fel att han blev arg och kallade mig fula saker,
att jag triggade honom och gjorde honom irriterad och då är det väl inte
så konstigt att han kallar mig hora etc?

Innan barnet föddes försökte jag få honom att prata med mig om hur det
skulle bli då. Jag ville få honom att förstå att min önskan var att han
skulle vara en närvarande pappa, att jag ville att vi skulle bli
jämställda som föräldrar. Han fick mig att tro att så skulle det bli.
Han skulle finnas där för mig och barnet så mycket som möjligt när han
inte jobbade och/eller underlätta för mig genom att hjälpa till med
hemmet. Så blev det inte...
Sonen blev helt mitt ansvar första året. När jag sen fick jobb så hade
han sonen då jag jobbade kväll, men det var onaturligt jobbigt för mig att
lämna honom själv med sin far. Inte bara för att dom helt enkelt inte
kände varandra, utan jag var rädd att pappan skulle tappa humöret och då
visste jag inte vad som skulle kunna hända.

Detta kombinerat om hans nedtryckande ord om att jag var värdelös, inte
hade ett riktigt jobb (var timvikarie och fick inte ihop nån direkt bra
lön) gjorde att jag blev oerhört stressad och tillslut sa jag nej till att
jobba mer, för varje morgon fick jag kliva av bussen innan jag kommit fram
och antingen kräkas i diket eller för att jag (ursäkta franskan) höll på
att skita på mig. Magen tog alltså ordentligt med stryk.

Jag sökte andra jobb närmare hemmet, så jag skulle slippa panikångesten
på bussen (eftersom jag en gång inte hann gå av bussen, så var detta ett
stort ångestmoment för mig. Och när jag sökte stöd hos honom fick jag
bara höra att jag var töntig och svag, att en normal person skulle bita
ihop) men mitt självförtroende var redan så lågt att jag hade svårt att
koncentrera mig på annat än vad dom andra anställda tänkte och tyckte om
mig. Tyckte dom också att jag var långsam och efterbliven? Fet och ful?
Socialt handikappad?

Snart var jag gravid igen. Jag längtade verkligen efter ett syskon. Då
skulle vår "lyckliga" lilla familj vara fulländad.
Nu gick jag upp ännu mer i vikt. När jag flyttade hit vägde jag 74 kg. Som
mest vägde jag sen 114 kg... (Bara det borde varit en väckarklocka för mig
om att nåt inte stod rätt till.)

Tiden gick, väldigt fort. Snart föddes den lilla och nu hade han ju
faktiskt lovat att vi skulle dela mer på hushållsarbetet och att allt
skulle bli så mycket bättre, för han visste ju att första barnet tog
ganska hårt på mig eftersom jag blev väckt varje natt i ca 1,5 år.
Detta barn var lika dant. Vaknade ofta och hade dessutom olika smärre
komplikationer vid födseln. Inget livshotande eller farligt, men ändå så
att det krävdes ganska många sjukhusbesök för kontroller. (I mina ögon
alldeles för många, jobbiga, bussturer)
Jag började använda blöjor för att det gjorde mig lite lugnare. Men jag
var hela tiden livrädd att han skulle märka det och då reta mig. Att skita
på mig på stan skulle faktiskt inte göra mig så mycket, jag skulle kunna
hantera situationen även om det skulle vara sjukt jobbigt så klart. Men att
behöva komma hem till honom och stå ut med hans kommentarer och hånflin
gav mig en ohyggligt stor sten av ångest i bröstet.

Till slut gick jag inte ut alls.

Min syster flyttade till staden i närheten för att studera. Hon undrade
ofta om jag ville komma och hälsa på, men det tog emot. Både för
ångesten över att lämna hemmet, men också för att jag var rädd att hon
skulle börja prata om min man. Han tycker ofta att jag ställer honom i
dålig dager inför min familj och mina släktingar, eftersom jag ringt både
min mamma och syster när vi bråkat och då "framställt honom som nåt
slags monster" för att jag "är en martyr som ständigt måste ha folk som
tycker synd om mig"

Detta ledde sen till att jag nästan aldrig vågade svara när mamma ringde
om han var hemma. Jag var rädd för att jag skulle säga "fel" saker, för
jag visste att han lyssnade.

Vi fortsatte ändå våra planer på att skaffa hus, att bli "en riktig"
familj (för då skulle ju allt bli mycket bättre!) och när hans
föräldrar fick hundvalpar så tyckte han vi skulle ha en av dom. Jag ville
absolut inte. Jag visste att hela det ansvaret skulle läggas på mig, precis
som med barnen. Jag sa blankt nej. Men på nåt jävla vis fick han mig att
tycka att det var nog en bra idé ändå och helt plötsligt sa jag ja. Och
det blev precis som jag trodde från början.

Nu är yngsta barnet över året. Hunden också. Och inga förändringar har
skett. Några små, under årens gång, men antagligen bara för att jag ska
ha mindre att klaga på.

Han säger ofta att jag tycker så synd om mig själv. Att jag tror att jag
har det så jävla dåligt, men att jag i själva verket har det himla bra.
En man som jobbar och sliter så att jag slipper. Allt handlar i det stora
hela om att han är värd mer än mig. Han jobbar, så han får spendera
pengar (minns inte när jag köpte något till mig själv sist, inte ens
småsaker som hårspray eller självklara saker som trosor vågar jag köpa,
eftersom jag inte vet vad han kommer impulsköpa och om då pengarna tar
slut)
Jag jobbar inte, så jag får inte åka på semester = jag får inte åka och
hälsa på mina föräldrar och släktingar (med undantag för min mosters
begravning i höstas, efter att hon gått bort i cancer och jag fick aldrig
säga hejdå)

Jag har nu dom senaste dagarna läst på om psykisk misshandel och det har
varit som en uppenbarelse för mig. Jag har ju känt att något varit fel
länge, eftersom han får mig att känna mig så värdelös, när jag tycker
att man i en relation ska få varandra att känna sig fantastiska. Men jag
har inte fattat förrän nu. Och nu har jag inga vänner kvar. Min familj
ställer så klart upp, men jag känner att jag inte bara kan ta barnen och
sticka iväg så långt. Då kommer helvetet braka lös.
Min önskan är så klart att kunna lösa det här på ett bra sätt. Men
känslorna över att lämna barnen ensamma med honom är fortfarande desamma.
Äldsta som nu är snart 4 år har också fått utstå en del. Pappan kallar
även honom efterbliven och kan säga saker som "är du så jävla dum..."
eller "dumma jävla unge" eller "fy fan vilken jävla feg unge" Och när dom
leker och barnet säger att det här vill han inte göra, eller att pappan
ska sluta för att något är läskigt eller så, så kan han säga "men för
fan, jag tänker inte leka med dig om du är så jävla tråkig" och gå
därifrån.
Barnet har fått väldigt dåligt självförtroende, precis som jag. Och kan
börja gråta bara pappan lyfter hen. Jag märker tydligt att det inte finns
någon tillit och barnet är alltid rädd att göra pappa arg eller besviken.
Även minstingen har han börjat skrika på nu. Om hen är för högljudd.
Tex om hen skriker för att hen är ledsen eller trött, så kan han tillslut
skrika "Men håll käften nu för fan, äckliga jävla unge, annars kastar vi
ut dig!" Och när storasyskonet hör detta blir hen ju så klart väldigt
ledsen.

Jag har fattat att jag inte kan leva ihop med honom. Att jag måste bort. Men
jag vet inte vart. Jag vet inte hur. Och jag vet inte hur vi ska lösa det
med barnen. Jag är för snäll för att ens tänka tanken att förbjuda en
människa från att träffa sina egna barn. Samtidigt är jag ju som sagt
livrädd för att lämna dom ensamma med honom, för jag vet hur stor skada
han kan orsaka på kort tid.
Vad finns det för hjälp att få? Jag har ju inga bevis på att han är som
han är mot mig och barnen. Utåt sätt är han en svärmorsdröm (förutom
för min mamma då) Jobbar med äldre, har talets gåva och är intelligent
och allmänbildad. Det känns som att jag aldrig skulle ha en chans mot honom
om det skulle bli en rättssak.

Jag vet inte heller om jag ska försöka förklara för honom vad det är han
håller på med. Om han vet det eller inte. Att han faktiskt utövar en
psykisk misshandel. Jag antar att han bara skulle säga att jag spelar martyr
igen, att jag letar efter anledningar att få uppmärksamhet. Att det är
"häftigt" att bli misshandlad psykiskt. Men kanske finns det en liten chans
att han kommer till insikt med vem han är?

Jag är fullt besluten om att lämna honom, men jag har som sagt ingen aning
om hur detta ska gå till.
Nu blev det här väldigt väldigt långt, men jag ville ge en hel bild av
hur det här har gått till.
Underbart att ni finns. Tack!

Ålder: 23

Svar

Hej! Klokt att du vänder dig utåt för att försöka hitta lösningar. Av ditt mail framgår att din situation är svår, att mannen har ett häftigt humör, använder familjens pengar på sig själv samt trakasserar dig svårt, ja det verkar vara psykisk misshandel. Även barnen får höra nedvärderande kommentarer. Dessutom isolerar han dig från dina anhöriga. Bra att du förstår att du inte kan leva i en sådan här förtryckande relation. Du är värd något mycket bättre. 

Skönt att höra att din familj ställer upp för dig. Starkt att du beslutat att lämna honom, rätt tänkt. Vår erfarenhet är att den som misshandlar psykiskt, förminskar och förnekar det han håller på med, något erkännande av skuld är ovanligt, istället brukar kvinnan få veta att det är hon som provocerar honom och att det är hennes eget fel att han tappar humöret. Det brukar inte vara någon idé att försöka förklara för en sådan här kille, insikten saknas. Vänd dig istället till stödjande personer för att prata.

Du vill komma bort, men vet inte vart du ska ta vägen och du undrar vilken hjälp som finns. Jag föreslår att du vänder dig till närmaste kvinnojour och berättar om den psykiska misshandel som du utsätts för i din relation. Du finner telefonnummer under ”Hitta en jour nära dig”. Det kan kännas stärkande att prata med någon som vet vad det handlar om. Håll fast vid att du vill separera och försöka ordna det så bra som möjligt för dig och barnen. Det brukar vara bäst att bo i samma kommun som den andra föräldern när man har små barn. Du har rätt att få stöd av socialtjänsten för att förändra din och barnens utsatta situation (ekonomi, boende, samtalsstöd). Bäst är att ha någon från kvinnojouren med sig när man besöker socialtjänsten. Det är vanligt att mannen blir hotfull eller våldsam när han förstår att kvinnan är på väg bort. Hör efter med kvinnojouren om det finns skyddat boende där du bor, så att du och barnen har någonstans att ta vägen, om läget blir riskfyllt. Medan man bor på kvinnojouren söker man bostad och planerar för sitt nya liv.

Med kvinnojouren kan du diskutera om vårdnad, boende och umgänge. Det brukar vara svårt att få ensam vårdnad om barnen, mot en förälders vilja, men kan lyckas om föräldern är missbrukare, kriminell eller uppenbart olämplig att ha hand om barn. Du kan inte förbjuda mannen att träffa barnen. Många kvinnor väljer att fortsätta att ha gemensam vårdnad, men kämpar för att få hela boendet, åtminstone så länge barnen är små, och går med på umgänge ett par dagar i veckan eller var fjortonde dag. Socialtjänsten kan hjälpa till att skriva avtal. Det är bäst om det kan ordnas utan att det blir rättssak. Om föräldrarna absolut inte kommer överens får tvisten avgöras i domstol. Det blir oftast en jobbig och långdragen process. Du kan läsa mer om vårdnad, boende och umgänge på www.socfamratt.se och www.bo.se.  

För att bli starkare och tuffare föreslår jag också att du tar tag i din hälsa, du har rätt att söka all hjälp för att må bra, fysiskt och psykiskt. Du har absolut inget att skämmas över. Försök även att umgås så mycket du kan med dina anhöriga och vänner. Allt gott till dig. Du har kämpat själv alldeles för länge.

Du har helt rätt som anser att man ska vara fantastiska mot varandra när man lever tillsammans. Du är värd en kärleksfull och positiv framtid. Det finns gott hopp. Du får gärna skriva igen.

Med vänlig hälsning från Ulla