Tittar på mig själv i spegeln, ser ett sår, ser blåmärken, ser trött
ut. Inom mig skriker jag. Vem är jag? Vart är den glada kvinnan jag en
gång var? Jag skakar, jag går på is varje dag. Jag försöker kämpa,
försöker hitta tillbaka till den jag var. Men jag minns inte vem jag var.
Min älskling var helt underbar, mitt allt. Vart är han? Varför varför
varför blir han arg, varför kastar han saker? Varför tvingar han mig till
saker jag inte vill? Varför är det mitt fel att han bli arg? Jag vågar
inte säga ifrån längre, då blir det ett helvete. Lyssna och lyda är det
enda sättet.
Jag känner mig så matt, ständigt på min vakt med allt jag gör. Jag orkar
inte längre och jag har ingen väg ut. Jag har ingen bostad, ingen jag kan
lita på. Min man har koll på allt jag gör, allt. En gång försökte jag
nå ut till en familjenmedlem men det fick han reda på och då blev det
konsekvenser. Om jag skriker eller säger emot säger han fula öre, håller
hårt i mig, ger mig blåmärken, tar sönder mina saker, och en mässa
annat.
Han säger att de är mitt fel alltid. Om jag skriker är det mitt fel vad
som händer efter. Om jag säger emot är jag en idiot och andra dumma ord.
Vad ska jag göra? Jag kan aldrig polisanmäla honom eller berätta till sos,
då skulle jag vara rädd för mitt liv. Åka till er? Jag ser ingen utväg.
Ibland på senaste tiden har jag velat blunda försvinna och slippa allt.
Miljoner samtal varje dag, order..värst av allt är när han blir snäll
efter han varit dum. Då blir han den jag en gång älskade.
Jag kan inte gråta längre, jag är i helvetet och i himlen. Vad ska jag
göra?
Svar
Hej! Utifrån ditt mail kan jag förstå att du är helt utmattad av att ständigt vara på din vakt för att inte råka provocera honom till skrik, bråk och våldsamheter. Många tjejer och kvinnor önskar att det bara skulle gå att blunda och försvinna, en del bryts ned psykiskt av alla kränkningar och blir djupt deprimerade.
Typiskt för våldsamma personer är växlingen mellan våld och värme, mellan kyla och kärlek. När den varma sidan visas tror många utsatta att det är hens innersta väsen, men sorgligt nog är vanligtvis det kärleksfulla och ömsinta beteendet bara ett sätt att få fördelar och för att få den som utsätts att stanna.
Du skriver att han ibland blir den du en gång älskade. Jag hoppas att du nu har genomskådat hans karaktär och inte låter dig luras av hans ”snällhet”. Kvinnojourens långa erfarenhet visar sorgligt nog att våldsamma personer fortsätter med sitt destruktiva beteende vad än man gör.
Du undrar vad du ska göra. Jag tolkar ditt mail som att du absolut vill lämna honom. Du är inne på helt rätt spår. Utmärkt. Många kvinnor klarar av flykten från mannen genom att hålla helt tyst om att de bestämt sig för att separera från honom. Det är ju ytterst svårt att komma loss om man är hårt bevakad hela tiden. Men om man väl har bestämt sig kan man planera att gå när tillfälle ges. Om man tillåts att gå och handla, till exempel, kan man göra personal uppmärksam på att man behöver komma till ett skyddat boende. Många kvinnor kommer till kvinnojouren den vägen. Man kan även springa in på en polisstation eller kommunhus och söka hjälp att komma till kvinnojouren. Du har rätt att söka allt stöd. Du behöver inte polisanmäla honom. Men om du senare vill ansöka om skyddade personuppgifter eller kontaktförbud, kan en polisanmälan göras.Om du vill ha vidare stöd kan du få det via telefon på kvinnofridslinjen: 020-50 50 50, du kan finna din närmaste kvinnojour här på vår hemsida under "Hitta en jour nära dig"
Jag hoppas nu att du fått lite tips om vad du kan göra. Det finns gott hopp om en positiv framtid, du är värd kärlek och respekt. Du får gärna skriva igen.
Med vänlig hälsning från Ulla