Hej Kvinnojouren

Fråga från: P
,
24

Frågan ställdes: 2014-09-30

Jag vet inte om jag vänder mig rätt här. Jag har aldrig blivit fysiskt slagen men blivit attackerad och fått saker kastade på mig av hans ilska. Hatar dig din jävla *****...Vad han nu kallar mig. Nu gällde det bara att jag var irriterad av att han tog tvn från mig när ja ville se ett program men han skulle se på film eller så startade det kanske av att han plötsligt skulle ha mat när han sagt innan att han inte skulle ha. Inga reaktioner från hans sida på detta men jag blir irriterad av att han var ännu en gång så otydlig. Småsaker, jämt småsaker. Inte ofta jag blir fysiskt angripen men det har hänt innan. Jag är inte rädd, jag vet att han inte kommer att slå men hans attackerande är oroväckande nog. Jag vill mest ha en tydlig bild på hur allvarligt detta är. Han behöver hjälp men vägrar ta emot den. Det är ju mitt fel. Läskigt när han visar sånna liknelser som hos kvinnomisshandlare. Vill inte lämna. Vill bara få honom bättre. Vi har ett yngre barn men han han aldrigt gjort såhär i barnets närhet. Han älskar barnet mer än något annat, mer än mig. En fantastisk pappa och vi har fina stunder ihop. Han är ingen dålig människa men han har problem. Hur möter jag honom bäst med detta? Vad finns det för hjälp att få?
Ålder: 24

Svar

Hej! Klokt att du vänder dig utåt för att få råd. Du undrar hur du bäst bemöter honom och du undrar vad det finns för hjälp att få. 

Jag ser allvarligt på din och barnets situation. Pappans beteende är oroväckande. Det kan bli värre och värre. Att attackera och kasta saker på någon räknas som fysisk misshandel (kan polisanmälas), att tilltala någon med nedvärderande eller kränkande ord räknas som psykisk misshandel. Att påstå att det är ens partner som orsakar ilska för småsaker och komma med dubbla budskap (maten) ingår också i psykisk misshandel. Ja, sorgligt nog ser jag tydliga varningssignaler. 

Du kan bemöta honom med att lugnt och bestämt säga stopp, stopp och nej, nej, så fort han jagar upp sig eller uttrycker sig kränkande. Hans beteende är oacceptabelt. Det han håller på med måste stoppas, för att du och barnet ska känna trygghet och familjerelationen ska utvecklas.

Du har rätt. Han har problem. Skulden och ansvaret för utbrott och attacker vilar helt på hans sida. Eftersom han vägrar att söka hjälp, råder jag dig att söka hjälp för din och barnets skull. Att leva i en sådan här familjesituation kan sorgligt nog bli djupt nedbrytande i längden för den som tvingas anpassa sig efter en persons kränkande beteende. 

Kvinnojourens erfarenhet är att många starka kvinnor stannar hos sådana här män i åratal, man vill inte lämna, man vill bara att han ska förändra sig. En idé är att du försöker få med honom till kommunens familjerådgivning. Det kan vara välgörande om samtalen sköts av erfarna personer. Sök efter kontaktuppgifter på din kommuns hemsida och beställ tid. Om han inte vill komma med kan du be att få komma själv. 

För att få råd och stöd kan du ringa till Kvinnofridslinjen 020-50 50 50. De svarar dygnet runt. Du kan även söka stöd via närmaste kvinnojour. 

Jag hoppas nu att du söker hjälp. Du och barnet är värda en lugn, trygg och kärleksfull framtid. Du får gärna skriva igen. 

Med vänlig hälsning från Ulla