Hej Kvinnojouren

Fråga från: Anna

Frågan ställdes: 2014-10-05

Jag och min förra kille träffades genom nätet. Han bodde utomlands och vi
flög emellan varje helg för att kunna ses. Han flyttade in hos mig efter 5
månader och bara några veckor senare friade han till mig. Han var glad,
snäll och lycklig, då. Ganska snart började han förändras, det första
varningstecknet kom bara nån månad senare när han blev svartsjuk på vår
nya granne. En situation och ett resonemang som oroade mig redan då. Sedan
ändrades allt i rask takt, vi bråkade mycket. Han tyckte inte att jag
bekräftade honom tillräckligt. Jag tyckte det var idiotiskt att jag skulle
bekräfta honom och va tacksam för att han köpt blommor när han veckan
innan kallat mig för fitta, idiot och världens sämsta flickvän. Han har
slagit hål i min dörr, kört för fort i bilen när vi bråkat, tvingat mig
till saker som skrämmer mig genom att ge mig dåligt samvete. Han har flera
gånger lovat att sluta kalla mig för hemska ord men det har han aldrig
lyckats hålla. När jag tar upp alla de här gångerna när han återigen
kallat mig något vidrigt tycker han att jag måste släppa det. I ett av
våra värsta bråk höjde han fingret mot mitt ansikte och väste mellan
sammanbitna käkar att "nu är det nära!" Jag visste inte vad han menade var
nära men samtidigt som det är för vagt att kallas ett hot så kändes det
otroligt otäckt. Jag kan se på honom när han är sån här, han svartnar i
ögonen. När jag till slut börjar gråta för att han bara matar på med
elakheter när jag försöker prata så tröstar han mig inte utan kör bara
på ännu hårdare. Han kräver att jag ska svara på sms på en gång,
annars blir det diskussion när jag kommer hem eller så är han redan svart
i ögonen när jag kliver innanför dörren. För en tid sedan grälade vi
och då knuffade han omkull mig. Han kan ha stunder då vi kan prata om det
här, då han förstår och säger att han vill göra något åt det. Jag tog
ganska tidigt i relationen upp att han hade aggressionsproblem och behövde
prata med någon. Jag krävde då att han skulle prata med en psykolog. Det
hände inte något på två år. När han däremot ville att jag skulle gå
och kolla efter knölar i brösten för att han börjat noja över
bröstcancer så blev han förbannad när jag sa att jag inte tänkte göra
det eftersom jag skulle känna mig fånig i så fall eftersom jag inte känt
något ovanligt, jag är så ung och dessutom inte var orolig själv. Till
slut gick jag till vårdcentralen och fick känna mig som ett fån bara för
att han skulle bli nöjd. En gång när jag satt hundvakt hemma hos min bror
dök han upp helt oanmäld och bara stegade rakt in i huset, han var svart i
ögonen, satt ner sa hej och gick. Har förstått i efterhand att han
såklart trodde att jag hade en kille där.Saken är den att jag nu sedan en
tid lämnat honom efter många om och men. Varför det tagit sådan tid är
för att det varit en strategisk kamp för mig i över ett år för att inte
riskera att han fortsätter förfölja mig eller sabba saker för mig efter
att jag lämnat honom. Han vet varför jag lämnat honom men han har ingen
aning om hur mycket jag hatar honom eller exakt hur allvarligt jag tycker att
det han gjort är (han skulle bli skogstokig ifall han visste att jag skrivit
till kvinnojouren) Skulle han veta det skulle han aldrig lämna mig ifred,
han skulle fortsätta skicka sms och höra av sig i evinnerlighet. Jag mår
otroligt mycket bättre nu, även om han hör av sig ibland och är
sentimental, skickar låtar och skriver om tex resor som han hade velat göra
med mig. Jag är stentuff och säger att nej, det du gjort och sagt gör att
jag inte vill vara med dig längre. Vi har fortfarande en del praktiska saker
att lösa som kräver att vi har en del kontakt vilket är jobbigt för han
är otroligt manipulativ. Och jag får hela tiden låtsas att jag inte hatar
honom eller hålla tillbaka det jag vill skrika åt honom. Men jag vet nu att
det inte är någon idé, har accepterat att han helt enkelt aldrig kommer
att förstå, hur mycket jag än förklarar.
Det som jag tycker är svårt nu är att bearbeta det som hänt och förstå
hur det påverkat mig. Det är bara två av mina vänner som vet riktigt hur
det ligger till, och dom vet inte ens allt som hänt. Mina föräldrar,
syskon och övriga vänner vet ingenting. Den enda oron dom har för vår
relation skulle va att han är "för snäll" för mig och att jag kanske
skulle tröttna på honom. Han är bra på att dölja sin mörka sida, han
visar ju aldrig det här beteendet inför andra. Jag kan inte berätta den
sanna anledningen till folk om varför vi gjort slut för då börjar jag
tänka på allt elakt han gjort och börjar gråta. Det blir ännu svårare
eftersom vi ju skulle gifta oss, alla undrar vad som hände? Och jag kan inte
berätta, inte föränns jag bearbetat allting själv. Och kommit över det.
Och det är väl det jag tycker är svårt, att nysta i allt han sagt och
gjort, all manipulativ skit man gått igenom. För även om jag just nu bara
blockerar alla tankar på honom så skulle jag behöva bearbeta det. Både
för att bli starkare gentemot honom och hans övertalningar men också för
att själv kunna gå vidare och bygga upp självförtroendet som han brutit
ner. Jag kan liksom inte ens definiera det för mig själv. Finns det
nånstans där man kan få hjälp med sånt, när man redan är ute ur
relationen men behöver bearbeta den och bygga upp sig själv igen?
 
 

Svar

Hej! Klokt att du vänder dig utåt för att söka stöd. Starkt att du lyckades att bryta dig loss. Så utmärkt att du har kraft att vara tuff och bestämd mot honom.

Fint att du tar tag i din svåra situation nu. Helt rätt. Det brukar vara som du skriver, jobbigt att behöva ta upp allt i ljuset inför familjen innan man blivit stark nog. Du undrar om det finns nånstans där man kan få hjälp med bearbetning. Många tjejer och kvinnor behöver hjälp att bearbeta det som hänt för att kunna gå vidare i livet på ett positivt sätt. Du kan vända dig till Kriscentrum för kvinnor eller Alla kvinnors hus, se telefonnummer under ”Hitta en jour nära dig”. Du kan även ringa till Kvinnofridslinjen 020-50 50 50. Erfarna kuratorer lyssnar och ger råd dygnet runt.

Med vänlig hälsning från Ulla