Hej Kvinnojouren

Fråga från: Anna

Frågan ställdes: 2014-10-05
Jag och min förra kille träffades genom nätet. Han bodde utomlands och vi flög emellan varje helg för att kunna ses. Han flyttade in hos mig efter 5 månader och bara några veckor senare friade han till mig. Han var glad, snäll och lycklig, då. Ganska snart började han förändras, det första varningstecknet kom bara nån månad senare när han blev svartsjuk på vår nya granne. En situation och ett resonemang som oroade mig redan då. Sedan ändrades allt i rask takt, vi bråkade mycket. Han tyckte inte att jag bekräftade honom tillräckligt. Jag tyckte det var idiotiskt att jag skulle bekräfta honom och va tacksam för att han köpt blommor när han veckan innan kallat mig för fitta, idiot och världens sämsta flickvän. Han har slagit hål i min dörr, kört för fort i bilen när vi bråkat, tvingat mig till saker som skrämmer mig genom att ge mig dåligt samvete. Han har flera gånger lovat att sluta kalla mig för hemska ord men det har han aldrig lyckats hålla. När jag tar upp alla de här gångerna när han återigen kallat mig något vidrigt tycker han att jag måste släppa det. I ett av våra värsta bråk höjde han fingret mot mitt ansikte och väste mellan sammanbitna käkar att "nu är det nära!" Jag visste inte vad han menade var nära men samtidigt som det är för vagt att kallas ett hot så kändes det otroligt otäckt. Jag kan se på honom när han är sån här, han svartnar i ögonen. När jag till slut börjar gråta för att han bara matar på med elakheter när jag försöker prata så tröstar han mig inte utan kör bara på ännu hårdare. Han kräver att jag ska svara på sms på en gång, annars blir det diskussion när jag kommer hem eller så är han redan svart i ögonen när jag kliver innanför dörren. För en tid sedan grälade vi och då knuffade han omkull mig. Han kan ha stunder då vi kan prata om det här, då han förstår och säger att han vill göra något åt det. Jag tog ganska tidigt i relationen upp att han hade aggressionsproblem och behövde prata med någon. Jag krävde då att han skulle prata med en psykolog. Det hände inte något på två år. När han däremot ville att jag skulle gå och kolla efter knölar i brösten för att han börjat noja över bröstcancer så blev han förbannad när jag sa att jag inte tänkte göra det eftersom jag skulle känna mig fånig i så fall eftersom jag inte känt något ovanligt, jag är så ung och dessutom inte var orolig själv. Till slut gick jag till vårdcentralen och fick känna mig som ett fån bara för att han skulle bli nöjd. En gång när jag satt hundvakt hemma hos min bror dök han upp helt oanmäld och bara stegade rakt in i huset, han var svart i ögonen, satt ner sa hej och gick. Har förstått i efterhand att han såklart trodde att jag hade en kille där.Saken är den att jag nu sedan en tid lämnat honom efter många om och men. Varför det tagit sådan tid är för att det varit en strategisk kamp för mig i över ett år för att inte riskera att han fortsätter förfölja mig eller sabba saker för mig efter att jag lämnat honom. Han vet varför jag lämnat honom men han har ingen aning om hur mycket jag hatar honom eller exakt hur allvarligt jag tycker att det han gjort är (han skulle bli skogstokig ifall han visste att jag skrivit till kvinnojouren) Skulle han veta det skulle han aldrig lämna mig ifred, han skulle fortsätta skicka sms och höra av sig i evinnerlighet. Jag mår otroligt mycket bättre nu, även om han hör av sig ibland och är sentimental, skickar låtar och skriver om tex resor som han hade velat göra med mig. Jag är stentuff och säger att nej, det du gjort och sagt gör att jag inte vill vara med dig längre. Vi har fortfarande en del praktiska saker att lösa som kräver att vi har en del kontakt vilket är jobbigt för han är otroligt manipulativ. Och jag får hela tiden låtsas att jag inte hatar honom eller hålla tillbaka det jag vill skrika åt honom. Men jag vet nu att det inte är någon idé, har accepterat att han helt enkelt aldrig kommer att förstå, hur mycket jag än förklarar. Det som jag tycker är svårt nu är att bearbeta det som hänt och förstå hur det påverkat mig. Det är bara två av mina vänner som vet riktigt hur det ligger till, och dom vet inte ens allt som hänt. Mina föräldrar, syskon och övriga vänner vet ingenting. Den enda oron dom har för vår relation skulle va att han är "för snäll" för mig och att jag kanske skulle tröttna på honom. Han är bra på att dölja sin mörka sida, han visar ju aldrig det här beteendet inför andra. Jag kan inte berätta den sanna anledningen till folk om varför vi gjort slut för då börjar jag tänka på allt elakt han gjort och börjar gråta. Det blir ännu svårare eftersom vi ju skulle gifta oss, alla undrar vad som hände? Och jag kan inte berätta, inte föränns jag bearbetat allting själv. Och kommit över det. Och det är väl det jag tycker är svårt, att nysta i allt han sagt och gjort, all manipulativ skit man gått igenom. För även om jag just nu bara blockerar alla tankar på honom så skulle jag behöva bearbeta det. Både för att bli starkare gentemot honom och hans övertalningar men också för att själv kunna gå vidare och bygga upp självförtroendet som han brutit ner. Jag kan liksom inte ens definiera det för mig själv. Finns det nånstans där man kan få hjälp med sånt, när man redan är ute ur relationen men behöver bearbeta den och bygga upp sig själv igen?    

Svar

Hej! Klokt att du vänder dig utåt för att söka stöd. Starkt att du lyckades att bryta dig loss. Så utmärkt att du har kraft att vara tuff och bestämd mot honom.

Fint att du tar tag i din svåra situation nu. Helt rätt. Det brukar vara som du skriver, jobbigt att behöva ta upp allt i ljuset inför familjen innan man blivit stark nog. Du undrar om det finns nånstans där man kan få hjälp med bearbetning. Många tjejer och kvinnor behöver hjälp att bearbeta det som hänt för att kunna gå vidare i livet på ett positivt sätt. Du kan vända dig till Kriscentrum för kvinnor eller Alla kvinnors hus, se telefonnummer under ”Hitta en jour nära dig”. Du kan även ringa till Kvinnofridslinjen 020-50 50 50. Erfarna kuratorer lyssnar och ger råd dygnet runt.

Med vänlig hälsning från Ulla