Rapporten: Kvinnofridsbarometern 2023

I Kvinnofridsbarometern 2023 undersöker Unizon för femte gången kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor. Undersökningen görs vartannat år.

Här kan du se kommunernas enskilda svar

Kommuner i toppen
1. Trollhättans stad, Västra Götalands län
2. Lidköpings kommun, Västra Götalands län
3. Växjö kommun, Kronobergs län
3. Eskilstuna kommun, Södermanlands län
3. Västerås stad, Västmanlands län
6. Kristianstad kommun, Skåne län
6. Göteborgs stad, Västra Götalands län
8. Karlstads kommun, Värmlands län
9. Hudiksvalls kommun, Gävleborgs län
10. Sundbybergs stad, Stockholms län

Kommuner i botten
156. Östhammars kommun, Uppsala län
156. Höörs kommun, Skåne län
156. Vaggeryds kommun, Jönköpings län
159. Fagersta kommun, Västmanlands län
159. Svedala kommun, Skåne län
161. Bromölla kommun, Skåne län
162. Munkedals kommun, Västra Götalands län
163. Avesta kommun, Dalarnas län
164. Hylte kommun, Hallands län
165. Åtvidabergs kommun, Östergötlands län

Sammanfattning

Kvinnofridsbarometern, som nu genomförs för femte gången, visar att kvinnofridsarbetet i många av landets kommuner fortfarande inte är prioriterat eller strukturerat. Lagstiftning, föreskrifter och förordningar finns men efterlevs inte i den mån de borde vilket drabbar våldsutsatta kvinnor och barn. Precis som när den första undersökningen genomfördes 2015 finns i dag stora brister när det gäller skyddsinsatser och stöd och i det systematiska arbetet. Vilket stöd och skydd man får ska inte bero på var i landet man bor, men det gör det idag, en ojämlikhet och rättsosäkerhet för våldsutsatta kvinnor och barn.

Men det finns också förbättringar. När vi jämför de fem undersökningarna ser vi förbättringar inom kommunernas möjlighet att ge stöd till särskilt sårbara grupper, i det förebyggande arbetet och i organiseringen av arbetet där fler kommuner idag har en kvinnofridssamordnare, en framgångsfaktor för kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor. Detta är en positiv utveckling, som kan bidra till att färre utsätts för våld och att bra stöd kan ges till de som utsatts. Det visar också att förändring tar tid, att våldet är komplext och kräver långsiktiga resurser och uthållighet.

Uteblivna statliga medel för utveckling bedöms få stor påverkan
Under många år har landets kommuner fått olika former av stimulansmedel som en del i den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor. Under 2022 delade Socialstyrelsen ut 85,5 miljoner kronor till kommunerna för utveckling av arbetet mot våld i nära relationer. Myndigheten fick dock inte något uppdrag av regeringen att fördela utvecklingsmedel för 2023. Det innebär en risk för att de resultat som förbättrats i undersökningen inte kommer att stå sig över tid. På frågan om de svarande bedömer att de uteblivna medlen kommer att påverka kommunens förutsättningar att arbeta mot våld i nära relationer svarar sju av tio att det kommer påverka kommunens arbete i ganska stor eller mycket stor utsträckning. Flera kommuner nämner att det framför allt begränsar möjligheten till kompetensutveckling och fördjupad utbildning. Andra nämner att verksamhetsutvecklingen hotas, och någon kommun pekar också på att det kommer att bli svårt att upprätthålla den basala grundnivån i arbetet när stödet försvinner.

Kvinnofridsarbete fortsatt utan mål, budget och struktur
Kommunerna ska arbeta systematiskt mot mäns våld men endast hälften uppger att de har mätbara mål för arbetet och endast i 56 % av kommunerna finns öronmärkta medel avsatta. Hälften av kommunerna har inte utvärderat arbetet de senaste två åren. Lite mer än hälften av kommunerna har under de två senaste åren kartlagt förekomsten av våld och behovet av stöd och skydd i kommunen. Att kartlägga våldet är grundläggande för att kunna ge stöd och skydd till kvinnor och barn och för att kunna arbeta förebyggande mot mäns våld.

Brist på fördjupad kunskap i många kommuner
Kvinnofridssamordnaren har visat sig vara en framgångsfaktor för kommunernas arbete med våld i nära relationer och funktionen är viktig för att samordna arbetet. Sju av tio uppger att de har en kvinnofridssamordnare som i första hand arbetar övergripande. Det pekar på en förbättring jämfört med tidigare år. Samtidigt uppger var tionde kommun att de varken har kvinnofridsteam, kvinnofridssamordnare eller kvinnofridshandläggare. Endast drygt fyra av tio kommuner uppger att samtliga kvinnofridshandläggare gått fördjupad utbildning.
Positivt är att nära nio av tio kommuner säkerställer att alla medarbetare inom socialtjänsten har grundläggande kunskap om mäns våld mot kvinnor. 2015 säkerställde sju av tio kommuner detta.

Bostad – många kommuner saknar rutin för att ge stöd till stadigvarande boende
Ett eget nytt hem fritt från våld är en förutsättning för kvinnor att kunna starta om sina liv efter att ha lämnat en våldsam man. Det handlar bokstavligen om liv och död. Socialstyrelsens dödsfallsutredningar visar att ingen av de kvinnor som mördades mellan 2018-2021 hade fått hjälp med annan stadigvarande bostad. 64 % av kommunerna svarar att de ger våldsutsatta kvinnor stöd i att få tillgång till permanent bostad enligt rutin. Jämfört med den första Kvinnofridsbarometern 2015 har det skett en försämring, då uppgav 74 % att de gav stöd.

Barns grundläggande rättigheter tillgodoses inte
Ett par kommuner uppger att de saknar kompetens eller verksamhet som kan garantera stöd och skydd för barn som upplevt våld. Det är anmärkningsvärt då barns ställning som brottsoffer och rätt till stöd när de hört eller sett pappas våld mot mamma eller blivit direkt utsatta för våld av en förälder är lagstadgat.

Var fjärde kommun kräver felaktigt båda vårdnadshavarnas godkännande för insatser till barn
Var fjärde kommun beviljar inte insatser till barn under 18 år om inte båda vårdnadshavarna godkänner. Lagen har ändrats så att detta numera är möjligt. Inga barn ska behöva vänta på krisstöd för att den vårdnadshavare som är misstänkt för våldsbrott vill förhindra detta. Att var fjärde kommun felaktigt kräver båda vårdnadshavarnas godkännande för att bevilja insatser till barn är anmärkningsvärt ur ett barnrättsperspektiv.

Många kommuner saknar rutiner för att säkra skolgång
Sex av tio kommuner saknar rutiner för att säkra skolgång för barn i skyddat boende, en anmärkningsvärd siffra då det råder skolplikt. Att gå i skolan är en av de enskilt viktigaste faktorerna för att ett barn som tvingats fly sitt hem och bo i skyddat boende ska rehabiliteras och må bättre. För många barn utgör skolan en trygg och stabil punkt i tillvaron som ger en känsla av normalitet och socialt sammanhang, trots att de befinner sig i kris. 2015 saknade nio av tio rutin så en förbättring har skett, om än från en låg nivå.

Fler kommuner arbetar för att förändra attityder och med beteendeförändrande insatser för förövare
72 % av kommunerna uppger att de under de senaste två åren genomfört regelbundna aktiviteter med syfte att förändra attityder och värderingar kring genus och våld. 2015 var andelen som genomförde aktiviteter 44 %. På frågan om kommunerna genomför särskilda åtgärder för att motivera förövare till att delta i insatser svarar nära var nio av tio ja. Något som numer är lagstadgat. Det innebär en förbättring jämfört med tidigare år.

Fler har särskild kompetens – men långt ifrån alla
Andelen kommuner som har särskild kompetens eller verksamhet som garanterar att särskilt speciellt sårbara grupper kan få rätt stöd är högre idag jämfört med tidigare undersökningar. Men fortfarande saknar många kommuner kompetens eller verksamhet för flera sårbara grupper. Kvinnor utan permanent uppehållstillstånd, LHBTQ- personer och kvinnor med funktionsvariation är de grupper som har sämst förutsättningar att få stöd i kommunerna.