Hej Kvinnojouren

Fråga från: Hjälplös

Frågan ställdes: 2012-12-26
Jag utsetts dagligen för psykiskt våld av min make. Han kränker mig ständigt med ord, han säger ofta: du är oduglig, dum i huvudet om och om igen och kallar mig för massor med andra hemskheter. Fysiskt våld förekommer också väldigt ofta, han kan knuffa hårt, slå mig i ansiktet och huvudet, sparka mig på kroppen, ta stryptag och göra kvävningsförsök. I samband med detta förekommer också materiellt våld, han slår sönder möbler och andra saker i hemmet. Allt detta har pågått under 5 års tid men det har gradvis ökat och blivit mer allvarligare och grövre, han har exempelvis blivit mer och mer våldsam och slagen har blivit allt hårdare genom åren. Detta gör att jag nu fruktar för mitt liv, jag har en stark tro på att han en dag kommer att slå mig så hårt och mycket att jag kommer att ligga livlös på golvet. Detta skräckscenario vill man inte uppleva men det känns inte så långt borta från att det verkligen kan ske. Våldet bara fortsätter och fortsätter och blir allt mer grövre vilket har gjort att min självkänsla och självförtroende gradvis har försämrats. Nu har det gått så långt att jag inten vågar lämna honom, jag kan inte ta mig ur detta. Mitt destruktiva förhållande bryter ner mig helt. Jag är helt slut, har ingen energi, livslust, motivation och glädje. Jag har till och med haft självmordstankar fler gånger bara för att få slut på detta elände. Vad ska jag ta mig till? Har egentligen inget dokumenterat på att han har utfört fyskiskt eller psykiskt våld på mig, det enda jag har är hemska minnen och smärta. Jag förstår inte, fattar ingenting, efter allt som han gör så tycks jag älska honom ändå, varför? Han skadar ju bara mig. Konstigt nog så har jag skuldkänslor och tycker synd om honom och vill gång på gång ge honom flera chanser till att förändras och förbättras, men det gör han inte. Våldet och kränkningarna slutar inte, det upphör aldrig. Idag den 26/12-2012 Kl: ca 21:30 utsattes jag först för psykiskt våld som sedan ledde till fysiskt våld. Han slog mig i ansiktet och huvudet två-tre gånger och tog stryptag. Materiellt skadegörelse förekom också, han sparkade sönder julgranen helt och slog till soffbordet. Jag vet att jag behöver hjälp av utomstående folk eftersom att jag på egen hand inte kan klara av detta. Jag behöver verkligen någon/några för att kunna överleva. Vad ska jag ta mig till???

Svar

Hej!

Klokt att du vänder dig utåt för att söka råd och stöd. Du berättar att din make har utsatt dig för psykisk misshandel och grovt fysiskt våld under fem år. Du tycker att våldet blivit allvarligare och grövre alltefter som tiden gått. Nu fruktar du för ditt liv, att han ska slå ihjäl dig, men du känner dig kraftlös och vågar inte lämna honom. Nu har han ännu en gång varit våldsam. Du undrar vad du ska ta dig till.

Kvinnojourens erfarenhet är att precis som du skriver, våldet och kränkningarna kan bli värre och värre. Den som utsätts på det sätt som du beskriver riskerar att brytas ned både psykiskt och fysiskt.

Du skriver att du fruktar för ditt liv och att du behöver hjälp av utomstående personer för att kunna överleva. Lita på dina tankar och känslor. Man kan aldrig i förväg veta hur långt våldet kan gå. För att få ny kraft och motivation kan du vända dig till din närmaste kvinnojour och prata om din relation och få tips om hur du kan gå tillväga, kontaktuppgifter finns under ”Hitta en jour nära dig”. De flesta kvinnojourerna kan även erbjuda akut boende vid hotfulla situationer. Du kan även ringa till Kvinnofridslinjen 020-50 50 50. Erfarna kuratorer lyssnar och ger stöd dygnet runt, se www.kvinnofridslinjen.se. Det är kommunens socialtjänst som har det yttersta ansvaret att ge dig stöd så att du kan förändra din situation (ekonomi, nytt boende, samtalsstöd). Det våld och de kränkningar som du utsatts för är brottsliga handlingar som kan polisanmälas. En kontaktperson från kvinnojouren kan finnas vid din sida vid kontakter med socialtjänsten och polisen.

Jag hoppas nu att du tar de kontakter du behöver. Det finns gott hopp om en bättre framtid. Du får gärna skriva igen.

Med vänlig hälsning från Ulla