Hej Kvinnojouren

Fråga från: Kayley

Frågan ställdes: 2012-12-28
Jag har levt i ett misshandelsförhållande som jag tagit mej ur och lever nu med en stabil man och våra två små döttrar. många situationer i min vardag är fortfarande påminnande om mitt förflutna, tex kan en konflikt med förälder på förskolan där jag jobbar utlösa många känslor o minnen för mej. trots att det inte är hot om våld. vi har haft en bra jul, men nu igår på annandagen var vi hos mina svärföräldrar(barnens farmor o farfar) och hos dem bor min svåger (som pga ADHD och Aspbergers mm inte kan ta vara på sig själv riktigt, men är inte omyndigförklarad). Min svåger har en snevriden syn på kvinnor m.m. Jag råkade igår fälla en kommentar om att han inte skulle skälla på barnen (mina och min makes) då ett dataspel låst sig - han svor o gormade som han brukar (jag blir alltid rädd då han är sådan, mitt förflutna kommer ikapp). han blev vansinnig och skrek massa kvinnoförnedrande saker och jag, barnen och min make bestämde oss snabbt för att packa våra och barnens saker och städa upp i gästrummet. vi hör honom skrika utanför. när vi ska gå nerför trappan som leder ner till nedervåningen och utvägen så kommer han och skriker massor igen. ut ur mitt hus, ni är inte välkomna här osv. (huset är inte hans utan hans föräldrars). jag ber honom - inte inför barnen. han släpper inte förbi oss i trappan och jag ber honom släppa förbi barnen som jag skyddar med min kropp. min svåger tar då stypgrepp på mej och säger du ska dö kärringjävel och jag faller bakåt i trappan (jag slappnar av automatiskt då det varit min taktik i tidigare förhållandet - gav mindre skador och då var det ofta sex han var ute efter så när han var färdig så kom jag tillbaka till min kropp). jag trodde inte att jag fortfarande efter nästan 15 år kunde fungera likadant. jag hör mina barn gråta och skrika och försvinner nästan bort - min make drar i sin bror och räddar livet på mej. vi beger oss därifrån och hem. idag har jag mer ont.... men inte så markanta märken. nu till min fråga - om jag ska anmäla eller ej vet jag ännu inte, kan göra mer skada än nytta. vad tror ni detta rubriceras som? vad kan strafftiden bli? jag tänker på min svärmor som lever i detta, vem vet vem det blir mot nästa gång... vi kommer nog inte besöka dem så mycket men mina svärföräldrar är sjukliga och har svårt att ta sej hit och jag vill ju att barnen ska få lov att träffa dem... (sin farbror vill de aldrig mer se har de sagt). jag vet inte hur jag ska göra... vi har ialla fall talat med barnen så att de ska få utlopp för sina känslor o funderingar och vi kommer fortsätta att tala med dem. detta väcker så mycket minnen - kan inte sova, inte äta ... men det löser sig nog med tiden, nu är det så nytt (mindre än ett dygn). kram till alla Er därute....

Svar

Hej

Starkt gjort av dig att ta dig ur ditt tidigare förhållande där du utsattes för våld. Bra att du vänder dig till någon för att få stöd i den situation du befinner dig i nu.

 

Jag tolkar ditt mail som att du blivit traumatiserad av det våld du utsatts för tidigare. Att du försvann när din mans bror tog strypgrepp och knuffade dig i en trappa beror på något som kallas dissociation. När något är för smärtsamt kopplar hjärnan bort omvärlden och kroppen. Att du reagerar starkt på bråk som inte innebär våld t.ex. på ditt jobb är det som kallas flashbacks. Kroppen minns det som hänt tidigare och reagerar med fullt försvar.

 

Det går att läka den här sortens tillstånd med professionell hjälp. Dessa psykiska men är lika allvarliga som om du har fysiska men. Det påverkar i många av livets situationer. Jag råder dig att söka kontakt inom psykiatrin. Dom kan vara svåra att få vård av ibland så jag råder dig också att kontakta en kvinnojour som kan stödja dig att få den vård du behöver och som du har rätt till. Det finns på vissa ställen speciella kris- och traumakliniker. Jag vet inte var du bor så jag kan inte ge dig någon specifik information. Men du kan kontakta kris- och traumacentrum i Stockholm för att få råd om vart du kan vända dig. http://www.krisochtraumacentrum.se/ . Det står mycket om tortyr och våld på fritiden. Bry dig inte om det. Dom är mycket vana vid att arbeta med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Bl.a. kan psykiatrin göra något som kallas scanning av dissociativ störning. Det är ett hjälpmedel för att kunna se vilken vård du kan behöva, det innebär inte att du har en sjukdom eller kommer få en etikett satt på dig. Det är som att läka ett benbrott fast det sitter i själen.

 Även om allt kan kännas lite bättre med tiden så tolkar jag det som att du skulle kunna få det bättre om du fick tillgång till professionell hjälp.

 

Om du ska göra en polisanmälan måste du avgöra själv. Du blev utsatt för grovt våld av din mans bror. Att han har en sjukdom betyder inte att han får i det närmaste döda människor. Du oroar dig också för hur din svärmor har det. Din svåger har låg impulskontroll och är mycket våldsam. En farlig kombination och det han gjorde mot dig är olagligt. Även här råder jag dig att kontakta en kvinnojour för att få råd vart du kan vända dig för att din mans familj ska få stöd. Du nämner att de är sjukliga, jag tolkar det som att de är äldre. Socialtjänsten kan möjligen ge någon sorts stöd. Våld i nära relationer gäller även när föräldrar blir utsatta av sina barn.

 

Jag tolkar mailet som att du har en stödjande man. Om allt känns för överväldigande just nu så kan han ringa till en kvinnojour för att få råd om situationen i hans ursprungsfamilj. Kvinnojourer pratar med män också och ger stöd till anhöriga.

 

Till sist. Fotografera dina skador i fall du vill göra en polisanmälan.

 

Vänliga hälsningar

Pernilla