Hej Kvinnojouren

Fråga från: Sorgsen
,
42

Frågan ställdes: 2014-01-05
För ganska precis ett år sen tog mitt förhållande slut väldigt plötsligt och dramatiskt. Vi hade varit ihop ett år och på denna korta tid hann väldigt mycket hända som det tog lång tid att se klart kring dels för att jag inte ville ge upp drömmen om "oss", dels för att förhållandet tog slut som det gjorde: efter ett par veckors uppehåll hade vi börjat ses igen och jag upplevde förhållandet som mycket bättre så gör han plötsligt slut efter att vi tillbringat jul-och nyårshelgerna ihop. Kort därefter, när jag brutit kontakten efter ett mycket smärtsamt samtal där han ömsom förnedrade, ömsom skällde ut mig kontaktar han mig enbart för att meddela att han nu var tillsammans med en bekant till mig som vi träffat på den nyårsfest vi båda varit på. Han är helt oförstående till att detta sårar mig tycker jag ska vara "glad för hans skull" och att vi ska vara vänner. Jag bryter ihop fullständigt och det slutar med att jag sväljer ett antal tabletter, inte för att jag vill dö utan för att jag vill bort och döva smärtan. Detta är en lång historia men jag ska försöka göra den kort. Efter att jag med stöd av främst min familj men även av vänner lyckas återhämta mig från den värsta chocken över att på kort tid ha blivit lämnad, utbytt och förnedrad börjar det så smått gå upp för mig vad jag varit med om. Från att den första tiden ha behandlat mig som en prinsessa och gett mig den kärlek och trygghet jag länge sökt, har han successivt börjat nedvärdera mig och visa en helt annan sida av sig själv. Det var många saker i hans beteende som var konstiga men som jag slog bort. Kort efter att vi träffats ville han vi skulle ha barn men ville inte bo ihop eller satsa på oss. När jag blev sjukskriven p g a stress stöttade han mig först för att sedan klaga över att jag "aldrig var glad". Trots att han ofta var sur och tvär var det alltid jag som var "grälsjuk" och han påstod att jag såg ner på honom och förolämpade honom inför hans barn och andra. Efter ett gräl slog han mig plötsligt och utan förvarning flera gånger med knytnäven i ansiktet. Jag vet att jag borde ha gått då men dels ville jag inte ge upp "drömmen", dels gick han med på att söka hjälp. Så vi påbörjade parterapi och han aggressionsterapi. Efter en kort "smekmånad" där han var helt underbar mot mig gick han tillbaks till sitt tvära och nedvärderande sätt. Samtidigt upptäckte jag att jag var gravid. Trodde han skulle bli glad men istället började han bete sig allt konstigare. Ointresserad av graviditeten och av att ses, om jag mådde dåligt sa han att jag överdrev. Senare sa han att jag blev till ett "monster" under graviditeten.... Min lyckligaste tid blev istället djupt olycklig och jag blev alltmer ensam. Kanske inte helt förvånande slutade graviditeten i ett missfall, i 11e veckan. Jag var otröstlig medan han i princip försvann och slutade höra av sig. Kände mig helt övergiven och förstod inte hur han kunde göra så. Kort därefter gjorde vi slut men som jag skrev i början blev vi ihop på nytt. Och sen tog det alltså slut igen och jag har inte hört något från honom, ingen ursäkt, ingen ånger trots att jag sökt kontakt. Jag är sedan en tid tillsammans med en ny man men trots att jag gått i terapi samt fått mycket hjälp av olika stödgrupper på internet känner jag att jag inte helt bearbetat allt som hänt och som att detta osunda förhållande skadat mig så pass att det står i vägen för min lycka. Min terapeut har hela tiden hävdat att jag är fixerad vid mitt ex och att se mig själv som ett offer och att jag istället måste söka bakåt och inåt för att bearbeta mitt livstrauma (övergiven av min far när jag var liten) men jag känner att jag behöver bearbeta och förstå detta förhållande separat. Har jag helt fel? Har jag varit i en osund relation med en man som misshandlat mig både psykiskt och fysiskt eller har jag bara svårt att släppa att jag blev dumpad och övergiven? Tvivlar så mycket på mig själv och det jag varit igenom, kanske har jag bara överdrivet eftersom jag är känslig? Känner att jag behöver hjälp att reda ut detta med någon professionell som har erfarenhet av liknande. Kan man få hjälp av er trots att det inte är akut och så längesen? Förlåt ett långt mail!     Ålder: 42

Svar

Hej

 

Tråkigt att höra att du varit med om så många jobbiga saker under kort tid. Men också roligt att höra att du har ett nytt förhållande och fått stöd på olika sätt. Även om du skriver att ingen riktigt kunnat ge dig vad du behöver.

 

 

 

Jag uppfattar ditt brev som att du blivit illa behandlad och slagen av ditt ex. Du beskriver också att han varit opålitlig och oförutsägbar. Relationer som innehåller fysiskt och psykiskt våld kan vara svåra att komma loss ifrån. Även efter lång tid kan processen fortgå med att bearbeta sådant man varit med om.

 

 

 

Du skriver att du känner dig osäker då din terapeut säger att du är fixerad vid ditt ex och att du behöver bearbeta att du blev övergiven av din pappa när du var liten. Det behöver inte vara svart eller vitt. Du kan både ha blivit illa behandlad av ditt ex och ha blivit övergiven av din pappa. Du kan dock vara extra känslig för att bli lämnad om du tidigare i livet varit med om att en viktig person försvunnit. Det betyder inte att du är sämre eller klenare än andra. Det betyder att du råkat ut för saker som gett dig ärr i själen. Precis som att man kan få ärr om man gör sig fysiskt illa.

 

 

 

Jag föreslår att du kontaktar en kvinnojour för att få prata med dem om vad du varit med om. Och att du fortsätter med din terapi. Det ena utesluter inte det andra. Vet du att du kan byta terapeut? Om du upplever att er kontakt är dålig kan du be att få byta. Men jag föreslår att du pratar med din terapeut innan och förklarar vad du tycker känns jobbigt.

 

Kontaktuppgifter till kvinnojourer hittar du här, www.kvinnojouren.se, under rubriken "Hitta en jour nära dig".

 

 

 

Hör gärna av dig igen.

 

 

 

Vänliga hälsningar

 

 

 

Pernilla