Utsatt för våld?

Våld är varje handling riktad mot en annan person som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill. - Per Isdal (Meningen med våld, 2021)

Våld i Nära relation är ett samlingsbegrepp för flera brott där offer och förövare har eller har haft en nära relation. Det kan innebära att parterna är eller har varit gifta, sambo eller särbo eller har gemensamma barn. Närstående omfattar också barn, föräldrar och syskon. Den här typen av brott förekommer i alla former av relationer, i alla samhällsgrupper, i alla delar av landet.

Våld i nära relationer förekommer i alla typer av relationer mellan närstående oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Kvinnor, män och icke-binära kan utsättas för våld. De kan även vara förövare.

Våld i nära relationer innefattar också våld i familje- och släktrelationer, samt våld som barn upplever i sin familj. Barn och unga är extra utsatt då den vanligaste förövaren vid brott mot barn är en förälder eller annan närstående till familjen. Våld kan även handla om så kallad hedersrelaterad brottslighet. Det är brott som helt eller delvis begåtts för att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps anseende utifrån en föreställning om heder.

Våld i nära relationer inkluderar alla typer av våld, fysisk, psykisk, sexuell samt ekonomiskt förtryck och försummelse.

Det som kännetecknar Våld i nära relationer är att den som utsätts har en nära relation till och ofta starka känslomässiga band till förövaren eller förövarna. Detta försvårar möjligheten till motstånd och uppbrott. Vanligt vis ökar våldet i allvar och intensitet ju längre relationen pågår. Våldet sker vanligtvis inomhus i offrets egen bostad som ska vara en trygg plats och utövas av en person som ska stå en nära och som man ska kunna lita på. Just dessa faktorer gör våldet komplicerat och osynligt. Anmälningsbenägenheten är liten och mörkertalet är stort.

En osund och destruktiv relation, där våld kan komma att utvecklas, kan börja med att det som från början var förälskelse, uppvaktning och positivt intresse övergår i kontroll och svartsjuka. Det brukar leda till att den utsatta isoleras, kanske inte får träffa vänner själv och att partnern ifrågasätter umgänge och fritidsaktiviteter. Den utsatta kanske måste bevisa sin kärlek genom att följa partnerns regler. Man brukar tala om att handlingsutrymmet för den utsatta drastiskt minskar. Det här är allvarliga varningssignaler. I en sund relation förekommer aldrig kontroll.

Med psykisk misshandel, som förlöjliganden, nedvärderande och kränkande kommentarer bryts självkänslan ned. Efter en tid brukar fysiskt och sexuellt våld ta sin början. Sedan tar en cirkel av hot och våld, rädsla, värme och förlåtelse vid. Fina stunder och känslor av hopp om förändring varvas med förtvivlan, uppgivenhet och mera våld. Av rädsla för mer våld, och av skuld- och ansvarskänslor för våldet som redan skett, anpassar sig den utsatta sig efter förövarens regler än mer. Men skuldbeläggningen kommer oavsett vad eller hur den utsatta gör. Den som slår hittar alltid en ursäkt för sitt våldsamma beteende, och lägger ansvaret på den utsatta. Upprepat våld och isolering i kombination med en växling mellan värme, omsorg och våld gör att gränserna för vad som är okej flyttas. På så vis blir rädslan, kontrollen och våldet till slut något som den utsatta betraktar som normalt och en del av vardagen.

Att utsättas för upprepat våld av den här oberäkneliga karaktären innebär en mycket stor stress. Många som utsatts får långvariga svårigheter med ledvärk, magont och huvudvärk. De riskerar att drabbas av olika stressymptom, utmattning och depression. Många som blir utsatta för brott av sin partner lever ändå kvar i relationen under lång tid. Att man väljer att stanna kvar kan ha flera förklaringar, till exempel att man fortfarande älskar sin partner eller är orolig för hur det ska gå för honom/henne om man går eller är rädd för konsekvenserna av ett uppbrott. Det är också vanligt att den som är utsatt själv bagatelliserar våldet och "viftar bort" det man utsätts för, eftersom man efter lång tid av psykiskt och fysiskt våld känner sig mindre värd som människa. Man skuldbelägger sig själv och tycker att man förtjänar våldet.

Våldsamma relationer blir aldrig bra av sig själva. Det krävs att våldet upphör och att den våldsamma erkänner och tar sitt ansvar för våldet och får professionell hjälp.

Det kan ta lång tid att bygga upp självkänslan och inse att ansvaret för våldet aldrig ligger på den som utsatts, men det finns hjälp att få och det går att må bättre.